— 85 —
— Jag är förlorad! stönade han, förlorad och förtappad! Och denna röst från ofvan blir min död!
— Från ofvan! upprepade Chicot. Nej, nu bedrar du dig! Den kommer inte från ofvan utan från sidan.
— Hvad säger du — från sidan? frågade Henri.
— Ja visst! Hörde du inte, min son, att rösten kom från den där väggen? Den gode Guden måtte bo i Louvren, Henri.
— Fräcka bespottare! Gudsförnekare!
— Det är ju hedrande för dig, Henri. Men jag tycker, att du förhåller dig alldeles för kallsinnigt inför den ära, som vederfares dig. Om den gode guden är här i nästa rum, så bör du väl gå in och hälsa på honom. Är du inte höfligare än så, min käre Valois?
Just nu flammade en kvarliggande gren upp i ljus låga i ett hörn af kaminen och spred sitt sken öfver rummet.
Kungen såg, att Chicots ansikte uttryckte en så hög grad af skämtsam munterhet, att det gjorde honom förvånad.
— Hvad? stammade han. Vågar du verkligen skämta med …
— Visst vågar jag det! sade Chicot, och du skall strax våga det, du också, det vill jag lofva. Försök att resonnera förnuftigt, min son, och gör som jag säger.
— Vill du att jag skall gå in och se efter …
— Om den gode guden verkligen finns i rummet näst intill — ja!
— Men om rösten börjar tala igen?
— Nå, då är jag ju här och svarar! Det är till och med bra att jag fortsätter att svara för dig, ty därigenom tror rösten naturligtvis att du ännu är kvar här — den gudomliga rösten är verkligen riktigt storartadt godtrogen, och inte tycks den då känna sitt folk heller. Jag har ju bräkt här en hel kvart, och inte har den känt igen mig! Det är nästan nedsättande för den högsta intelligens.
Henri rynkade ögonbrynen. Chicots ord hade verkligen rubbat hans otroliga lättrogenhet.
— Jag tror, att du har rätt, Chicot, sade han, och jag har verkligen lust att …
— Gå nu! sade Chicot och sköt honom mot dörren.
Henri öppnade sakta dörren till korridoren, som förde till rummet bredvid, där Saint-Luc för närvarande var inhyst. Men han hade icke tagit fyra steg ut i gången, förrän rösten återigen började sina förebråelser, hvilka Chicot besvarade med jämmer och veklagan.
— Ja, sade rösten, du är obeständig som en kvinna, veklig som en sybarit, och ogudaktig som en hedning!
— Ack, ack? jämrade Chicot. Men är det mitt fel, att jag har fått så len hud, så hvita händer, så fin lukt, och så ombytligt sinne? I alla fall skall jag nu bli en annan människa — härefter skall jag endast
