Den här sidan har korrekturlästs

— 103 —

samma. Men jag har också tjänat ers höghet troget, och jag tror bestämdt, att jag skulle uppbära öfverhofjägmästareuniformen bättre än den där fågelskrämman. Rödskäggig är han också — det såg jag inte först, men det förhöjer inte hans skönhet.

— Jag har aldrig hört, att man behöfver vara en Antinous för att få ett af hofvets ämbeten, svarade hertigen.

— Har ni inte det, ers höghet? sade Bussy med största kallblodighet. Det var märkvärdigt!

— Jag fäster afseende på inre egenskaper och inte på de yttre, förklarade hertigen, på redan bevisade tjänster och inte på utlofvade.

— Ers höghet kommer säkert att anse mig för grundligt nyfiken, fortsatte Bussy, men jag funderar förgäfves öfver, hvilka tjänster herr de Monsoreau har kunnat gjort er.

— Du har rätt, Bussy, du är verkligen nyfiken — alldeles för mycket, svarade hertigen häftigt.

— Ja, sådana äro furstarne! utropade Bussy med sin vanliga frispråkighet. De själfva göra ständiga frågor, som man alltid måste besvara — men om man frågar dem en enda gång igen, så får man intet svar.

— Du har fullkomligt rätt, sade hertigen af Anjou. Men vet du hvad du skall göra för att få ordentligt besked om saken?

— Nej!

— Du skall fråga herr de Monsoreau själf.

— Det skall jag göra, ers höghet — det var ett godt råd. Och om han, som bara är simpel adelsman, inte svarar mig, så har jag åtminstone den tillfredsställelsen att få säga honom, att han bär sig oförskämdt åt. Med detta dristiga svar vände han utan vidare ryggen åt hertigen och närmade sig med hatten i hand herr de Monsoreau, som midt i kretsen och med allas blickar fästade på sig, med märkvärdig kallblodighet afvaktade, att kungen skulle komma och befria honom från den allmänna uppmärksamheten.

Då han såg Bussy närma sig glad och småleende och med hatten i hand, klarnade hans ansikte något.

— Ursäkta, herr öfverhofjägmästare, sade Bussy, men ni sitter här så ensam? Kan det vara möjligt att den gunst ni åtnjuter redan har förskaffat er lika många fiender som ni hade vänner innan ni blef utnämnd till öfverhofjägmästare?

— Det känner jag inte, herr grefve, svarade herr de Monsoreau, men i så fall skall jag nog bemöta fiendskapen. Kan jag få veta, hvad jag har att tacka för äran att ni lägger märke till min ensamhet!

— Uteslutande den stora beundran, som hertigen af Anjou nyss har ingifvit mig gent emot er, svarade Bussy djärft.

— Huru så?