— 115 —
— Det kan vara ganska vanskligt. Om han stannar på halfva vägen och gör ett tvärt slut på förföljelsen?
— Du får sköta saken efter godtycke.
— Jag får således fullkomligt fria händer?
— Fullkomligt.
— Då skall jag också sköta denna affär som om den vore min egen.
— Men inte ett ord till våra unga herrar!
— Inte ett enda!
— Och du får inte ta någon med dig!
— Jag skall gå ensam, det svär jag vid min adelsmannaära!
— Nåväl, då är allt klart! Vi passera Bastiljen på hemvägen — jag visar dig porten — du kommer till mig efter nyckeln — och i kväll …
— Går jag dit i ers höghets stad och ställe. Öfverenskommet!
Bussy och hertigen ägnade sig nu åt jakten, som herr de Monsoreau anförde med den största skicklighet. Kungen var alldeles förtjust öfver hans utmärkta anordningar. — Efter att ha blifvit jagad i två hela timmar, efter att ha rusat rundt i en omkrets af fyra eller fem mil och visat sig minst tjugu gånger, kom hjorten slutligen tillbaka och lät fånga sig på precis samma ställe där den hade jagats upp.
Herr de Monsoreau fick mottaga komplimanger först af kungen och sedan af hertigen.
— Det gör mig lycklig att ha vunnit ers höghets bifall, svarade den nye öfverhofjägmästaren, i synnerhet som det är ers höghet jag har att tacka för platsen.
— Men ni vet också, att vi måste resa till Fontainebleau i kväll, herr de Monsoreau, sade hertigen. Kungen vill jaga där i öfvermorgon och följande dagar, och ni behöfver nödvändigt en dag för att ta reda på terrängen.
— Jag vet det, ers höghet, och jag är färdig att resa i natt, svarade Monsoreau.
— Ingen rast, ingen ro, herr de Monsoreau! sade Bussy. Men ni har velat bli öfverhofjägmästare — och ni har blifvit det. Med detta ämbete får ni minst femtio lugna nätter mindre om året än andra människor. Hvad det är för en lycka att ni inte är gift!
Bussy skrattade. Hertigen gaf herr de Monsoreau en genomträngande blick och vände sig därefter till kungen, uttalande sina lyckönskningar till den förbättring i hans hälsa, som tydligen hade ägt rum sedan gårdagen.
Vid Bussys skämtsamma anmärkning hade den nye öfverhofjägmästarens ansikte återigen fått den ohyggliga blekhet, som gjorde det så vederstyggligt.
