Den här sidan har korrekturlästs

— 125 —

Utan en tanke på den oro jag skulle förorsaka min far, om han hade märkt min frånvaro, rusade jag bort i den riktning, som jakten hade gått. Jag hoppades träffa antingen grefven själf eller någon af hans folk, och jag ville bönfalla, att man skulle upphöra med att förfölja min skyddsling.

“Daphne var min favorit och brukade äta ur min hand.”

Jag sprang på detta sätt en half mil utan att veta hvart, för länge sedan hade jag förlorat både hind, hundar och jägare ur sikte. Snart hörde jag ej heller hundskallet längre, jag sjönk till marken invid en trädstam och brast i gråt. Efter ungefär en kvarts förlopp tyckte jag mig åter höra jaktbuller på långt afstånd. Jag bedrog mig inte, bullret närmade sig allt mer och mer och tycktes slutligen vara så nära, att jakten inom kort borde komma inom synhåll. Jag steg genast upp och skyndade mot det håll, hvarifrån den hördes.

Plötsligt kom också den stackars Daphne rusande öfver en öppen plats i skogen. Hon hade nu blott den ena af sina kalfvar med sig, den andra hade naturligtvis blifvit uppgifven af trötthet och söndersliten af hundarna. Själf mattades hon tydligen allt mer och mer, afståndet mellan henne och hundarna var mindre än förut, hennes språng var ojämnt och hon lät höra en jämmerfull klagan, då hon rusade förbi mig.

Nu. liksom förra gången. gjorde jag ett gagnlöst försök att bli hörd. Herr de Monsoreau hade icke ögon för något annat än sitt byte, han störtade förbi med den vildaste fart, häftigt blåsande i sitt jakthorn. Efter honom följde tre eller fyra simpla jägare, som hetsade hundarna genom