— 127 —
Jag uppgaf ett nästan lika jämmerfullt skrik som hennes och föll afsvimmad till marken.
När jag återkom till sans, låg jag till sängs i ett rum på slottet Beaugé, och min far satt och grät vid min hufvudgärd. Man hade skickat efter honom. Det visade sig emellertid att min vanmakt endast förorsakats af en nervös kris, och därför kunde jag redan dagen därpå återvända till Méridor. Jag nödgades likväl hålla mig inne några dagar. Den fjärde dagen berättade min far, att herr de Monsoreau personligen frågat efter mitt befinnande hvarje dag. Han hade varit alldeles utom sig emedan han varit den ofrivilliga orsaken till mitt lidande, och han hade bönfallit att få ursäkta sig hos mig, emedan han inte kunde bli lugn förrän han hade hört från min egen mun, att jag förlät honom.
Det skulle helt enkelt ha varit löjligt att neka att ta emot honom. Och därför gjorde jag det icke heller, oaktadt min stora motvilja.
Han kom dagen därpå. Jag insåg det löjliga i saken. Jakten är ju ett nöje, hvari damer ofta deltaga. Det var således jag, som på sätt och vis urskuldade mig för den häftiga sinnesrörelse jag lagt i dagen, och jag förklarade, att den berott på den stora ömhet jag hyst för Daphne.
Grefve de Monsoreau tycktes vara alldeles förtviflad. Han upprepade väl tjugu gånger, att om han hade haft en aning om att jag hyste ett så varmt intresse för hans byte, så skulle han naturligtvis
