Den här sidan har korrekturlästs

— 138 —

— Eller hertigen, sade jag.

— Å, han! Han skulle inte behöfva smyga fram så där!

Gertrudes kloka anmärkning skingrade mina misstankar och gjorde mig lugn. Vi stirrade dit bort med fördubblad uppmärksamhet.

En af skuggorna skilde sig nu från de öfriga och gick rakt ned till båten. Han lösgjorde den och hoppade ned, och båten gled tyst och sakta öfver dammen.

Ju närmare den kom, desto mera ansträngde jag mig att kunna se genom dimman och dunklet:

Snart tyckte jag mig känna igen herr de Monsoreaus högväxta gestalt och äfven hans mörka, obehagliga ansikte. Då han befann sig på tio stegs afstånd från oss, hyste jag inte längre något tvifvel i detta afseende.

Och nu fruktade jag för hjälpen nästan lika mycket som för faran.

Jag satt stum och orörlig vid sidan af fönstret, han kunde omöjligt se mig. Då båten kom tätt intill slottsmuren, fastgjorde han den vid en väldig järnring, och jag såg hans hufvud resa sig i jämnhöjd med fönsterkarmen.

Ett lätt utrop af förskräckelse flög ovillkorligt öfver mina läppar.

— Förlåt! Jag trodde att ni väntade mig, sade grefve de Monsoreau,

— Jag väntade visserligen någon, men jag visste inte, att denna någon var ni, herr grefve, svarade jag.

Ett bittert leende flög öfver hans läppar.

— Hvem skulle väl vaka öfver Diana de Méridors ära, utom jag och hennes far?

— Ni skref i ert bref, att ni kommer på min fars vägnar?

— Ja, mademoiselle! Och som jag förutsåg, att ni kunde betvifla mina ord, så medför jag här ett bref från honom.

Han räckte mig ett papper.

Vi hade icke tändt ljus, för att mörkret skulle ge oss frihet att företaga hvad omständigheterna kunde fordra. Jag gick ut i mitt rum, föll på knä invid den flammande brasan och läste:

“Min dyra Diana! Grefve de Monsoreau är den ende, som kan rädda dig från den fara, som hotar dig, och denna fara är fruktansvärd. Förlita dig därför på honom — han är en vän, som himmeln själf har sändt oss. Han skall sedermera säga dig, hvad jag af varmaste hjärta önskar att du måtte göra för att gälda vår blifvande tacksamhetsskuld till honom. Jag besvär dig att tro på honom, och bönfaller att du måtte ha medlidande med både dig själf och honom! Din ömme fader

Baron de Méridor.


Jag hade intet bestämdt skäl att misstro herr de Monsoreau. Den motvilja han ingaf mig var mera instinktmässig än grundad på förnuftskäl. Jag hade ju ingenting annat att förebrå honom än hindens död,