— 144 —
— Låt oss då skyndsamt fortsätta till vår första hållplats, herr grefve, ty jag har brådt att öfvertyga mig om att ni talar sant.
— Kom ihåg, att ni nu följer mig af fri vilja, mademoiselle.
— Ja, om det ens kan bli tal om fri vilja, då en ung flicka har att välja mellan sin fars död och sin egen vanära å ena sidan och nödvändigheten att lita på en obekants ord å den andra. Men må vara — jag följer er i alla fall frivilligt. Och därom kan ni öfvertyga er, ifall ni nu vill vara god och ge mig en egen häst, herr de Monsoreau. Han gaf tecken åt en af sina ryttare att sitta af. Jag hoppade till marken och satt i nästa sekund till häst bredvid grefven.
— Den hvita gångaren kan inte vara långt borta, sade han till den som lämnat mig sin häst. Sök reda på den — du vet, att han lyder hvisselpipan som en hund. Kom sedanefter till La Châtre.
Jag genomilades af en rysning. La Châtre låg tio mil från Méridor på vägen till Paris.
— Jag följer er, grefve, sade jag. Men i La Châtre skola vi göra upp våra villkor.
