— 158 —
Ett nästan omärkligt leende flög öfver herr de Monsoreaus läppar, då jag nu för första gången vädjade till hans beskydd.
Han talade en stund med Gertrude.
— Jag skulle kunna bli bemärkt, då jag går härifrån, sade han därefter till mig, men det dröjer endast två eller tre timmar till det blir mörkt. Tillåter ni att jag tillbringar dessa timmar här hos er?
Herr de Monsoreau åtnöjde sig med att begära, ehuru han egentligen kunde ha rättighet att fordra. Jag inbjöd honom att ta plats. Han utvecklade nu hela sin förmåga att föra en intressant och underhållande konversation. Han hade rest mycket, sett mycket och tänkt mycket, och efter de två timmarnas slut kunde jag fullkomligt förstå det inflytande, som denne egendomlige man hade fått öfver min far.
Bussy drog en djup suck.
— Då det blef mörkt, aflägsrade han sig, synbarligen belåten med hvad han vunnit.
Hela kvällen stodo Gertrude och jag på vår observationspost. Denna gång sågo vi tydligt två män, som noga betraktade vårt hus. De närmade sig porten flera gånger. Vi hade släckt alla ljus, så att ingen kunde se oss. Först vid elfvatiden gingo de sin väg.
Då Gertrude var ute dagen därpå, tilltalades hon på nytt af den unge mannen. Hon visade sig nu mindre tvär och utbytte några ord med honom,
Följande dag blef hon ännu meddelsammare. Hon anförtrodde honom nu, att jag var obemedlad änka efter en ämbetsman och lefde mycket indraget. Han gjorde flera frågor, men måste för tillfället nöja sig med hvad han redan fått veta.
Dagen därpå måste Aurilly ha fått några misstankar i fråga om Gertrudes sanningsenlighet. Han började tala med henne om Anjou och Beaugé och nämnde till och med Méridor, men Gertrude svarade, att hon aldrig förut hört talas om dessa ställen. Aurilly tillstod nu för henne, att han var hertigens förtrogne, och att hertigen hade sett mig och fattat kärlek till mig. Därnäst slösade han med de mest glänsande anbud såväl för min som för Gertrudes räkning, om hon ville förskaffa hertigen inträde hos mig och om jag ville ta emot honom.
Herr de Monsoreau infann sig hvarje afton, och jag berättade för honom hur långt saken hade avancerat. Han brukade stanna här från klockan åtta till tolf; hans oro var tydligen mycket stor.
På lördagskvällen var han mera blek och upprörd än någonsin.
— Ni måste lofva hvad som helst till om tisdag eller onsdag, sade han.
— Hvarför det? utropade jag förskräckt.
— Därför att hertigen är bragt till det yttersta, och för närvarande är han också på vänskaplig fot med kungen, så att ni ej kan ha något att hoppas af Henri III, förklarade herr de Monsoreau.
