Den här sidan har korrekturlästs

— 164 —

hans ögon och förde honom tillbaka till hans port, men hon trodde sig ha märkt, att han räknade stegen under vägen.

— Det gjorde han verkligen, madame, sade Bussy.

— Och detta skrämde oss, han kunde ju förråda oss. Vi beslöto nu att utplåna hvarje spår af den gästvänlighet vi hade visat mot er. Men först och främst måste vi skaffa bort er. Jag uppkallade hela mitt mod. Klockan var två på natten och gatorna voro fullkomligt öde. Gertrude svarade för att hon skulle kunna lyfta er. Hon gjorde det också med min hjälp, och vi buro er ända till Temples vallgraf, hvarefter vi återvände hit, själfva bestörta öfver den djärfhet, som förmått två ensamma kvinnor att gå ut vid en tid på dygnet, då till och med modiga män helst voro försedda med följeslagare. Men Gud vakade öfver oss. Vi mötte ingen lefvande själ och återkommo obemärkta. När jag väl befann mig härinne, tog dock naturen ut sin rätt — jag svimmade.

— Ack, madame, hur skall jag någonsin kunna vedergälla hvad ni har gjort för mig? sade Bussy och sammanknäppte sina händer.

Nu inträdde en kort tystnad, hvarunder Bussy varmt betraktade Diana, som satt med hufvudet stödt mot handen. Just då ljödo ett par vibrerande klockslag från kyrkan Sainte-Cathérine.

— Två! utbrast Diana och spratt till. Klockan är två på natten, och ni är ännu kvar här.

— Skicka inte bort mig förrän jag har fått veta allt, madame! Därigenom kan jag möjligen finna en utväg att vara er till gagn. Antag att försynen har gifvit er en bror, och säg honom hvad han kan göra för sin syster!

— Ack, ni kan inte längre göra någonting för mig, sade den unga kvinnan. Det är för sent.

— Säg mig hvad som tilldrog sig här dagen efter! bad Bussy. Under hela den dagen tänkte jag uteslutande på er, ehuru jag inte var säker på att ni var någonting annat än en dröm eller en feberfantasi.

— Den dagen gick Gertrude ut och träffade Aurilly, svarade Diana. Och Aurilly var mera efterhängsen än någonsin. Han sade inte ett ord om det, som händt kvällen förut, men han begärde enträget, att jag skulle ta emot hertigen. Gertrude föregaf, att det måhända kunde gå för sig, men begärde att jag skulle få betänketid till onsdagen, det vill säga tills i dag. Aurilly lofvade, att hertigen skulle försöka behärska sin otålighet till dess, och vi hade således tre dagar på oss. Samma kväll kom herr de Monsoreau tillbaka. Vi berättade allt för honom utom det, som stod i samband med er. Vi talade om, att hertigen hade öppnat porten föregående kväll med en falsk nyckel, men att han i samma ögonblick blifvit öfverfallen af fem adelsmän, af hvilka jag hört en kallas d'Epernon och en annan Quélus.