Den här sidan har korrekturlästs

— 167 —

Grefven blef antagligen förskräckt öfver min blekhet.

— Hvad var det Gertrude sade? utropade han. Att ni trodde det var hertigen, som kom, och att ni skulle ha tagit ert eget lif, om så hade varit?

Det var första gången jag såg honom rörd, men var denna rörelse verklig eller konstlad?

— Det var orätt af Gertrude att tala om detta för er, herr grefve, svarade jag. Men eftersom det inte var hertigen, så är ju allt bra igen.

Det uppstod en kort tystnad.

— Ni vet, att jag inte har kommit ensam? sade grefven långsamt.

— Gertrude sade, att hon såg fyra män komma hit.

— Och ni förstår måhända hvilka mina följeslagare äro?

— Jag antar, att det är prästen och två vittnen.

— Ni är således beredd att bli min hustru?

— Det är ju redan en afgjord sak. Men jag vill påminna er om vår öfverenskommelse. Det uppgjordes att såvida jag inte insåg att tvingande omständigheter förelågo, så skulle vi ej vigas utan min fars närvaro.

— Jag kommer fullkomligt väl ihåg detta villkor, mademoiselle. Men tror ni inte att tvingande omständigheter förefinnas just nu?

— Det tror jag.

— Och alltså?

— Alltså samtycker jag att gifta mig med er, herr grefve. Men kom ihåg, att jag blir er hustru endast till namnet tills jag får återse min far.

Grefven rynkade ögonbrynen och bet sig i läppen.

— Mademoiselle, sade han, jag vill på intet sätt tvinga er. Vill ni ta tillbaka ert löfte, så gör det, men …

Han gick fram till fönstret och såg ned på gatan.

— Se hit, tillade han.

Jag steg upp, lockad af den hemlighetsfulla makt, som drifver oss att försäkra oss om vår olycka. Nedanför fönstret såg jag en man insvept i kappa, tydligen forskande efter något medel att komma in i huset

— Ack min Gud! utbrast Bussy. Och det var i går, säger ni?

— I går afton vid niotiden.

— Fortsätt! bad Bussy ångestfullt.

— Efter en kort stund såg jag ännu en mörk gestalt närma sig med lykta i hand.

— Hvad tänker ni om dessa båda män? frågade herr de Monsoreau.

— Jag tänker att det är hertigen och hans förtrogne, svarade jag.

Bussy drog en djup suck.

— Befall, mademoiselle — skall jag gå eller stanna?