— 190 —
— Puh! utbrast Gorenflot och lät sin med gaffeln beväpnade knutna hand falla tungt ned på bordet. Nu känner jag mig verkligen bättre.
— Ja, inte sant? sade Chicot.
— Om bara omeletten ville komma! Jag skulle kunna ta den i en munsbit på samma sätt som jag tömmer det här glaset i ett drag.
Med ögonen glimmande af gourmandens njutningslust hällde munken i sig fjärdedelen af den tredje vinflaskan,
— Jag tror verkligen, att ni var riktigt sjuk för en stund sedan, sade Chicot.
— Jag var slö, käre vän, sade Gorenflot. Det fördömda talet gjorde mig alldeles virrig. Jag har inte tänkt på annat än det i tre hela dagar.
— Det bör bli ett präktigt tal! sade Chicot.
— Magnifikt, svarade munken.
— Läs upp någonting ur det medan vi vänta på omeletten!
— Visst inte! skrek Gorenflot. Inte läser man predikningar vid bordet — har ni någonsin varit med om det, mäster hofnarr? Vid din herres hof kanhända?
— Vid kung Henris hof hålles det emellanåt mycket vackra föredrag, sade Chicot.
— Om hvad då? frågade Gorenflot.
