Den här sidan har korrekturlästs

— 207 —

männa uppmärksamheten, jag känner mig mer än någonsin öfvertygad att vi handla i enlighet med Guds vilja, ty er närvaro här är ett bevis på att vi göra väl i att handla som vi göra. Och nu ber jag ers höghet: slå tillbaka kapuschongen, så att edra trogna med egna ögon få se, att ni har hållit det löfte man har gifvit oss i ert namn — ett löfte, så smickrande för oss, att vi knappt vågade tro därpå.

Den hemlighetsfulle individ, som Henri af Guise tilltalade på detta sätt, lyfte nu sin ena hand och slog tillbaka kapuschongen. Chicot hade väntat att få se någon obekant lothringsk prins, men till hans stora förvåning uppenbarade sig under kapuschongen hertigens af Anjou bleka ansikte — så blekt, att det tycktes vara hugget i marmor.

— Å! Å! hviskade Chicot, är det vår bror af Anjou? Har han ännu inte tröttnat på att spela om tronen med andras hufvudskallar?

— Lefve hans höghet hertigen af Anjou! ropade alla de närvarande.

Francois blef, om möjligt, ännu blekare än förut.

— Frukta ingenting, ers höghet, sade Henri af Guise. Här hör oss ingen, och kapellets dörrar äro omsorgsfullt stängda.

— Ett lyckligt försiktighetsmått, mumlade Chicot i sitt gömsle.

— Mina bröder! sade nu grefve de Monsoreau, hans höghet begär att få rikta några ord till församlingen.

— Ja, ja, må han tala! ropade alla om hvarandra.

De tre lothringska prinsarna gjorde front mot hertigen af Anjou och bugade sig djupt för honom. Hertigen stödde sig tungt mot karmen af den stol, som hade blifvit framsatt åt honom. Det såg ut som om han vore nära att svimma.

— Mina herrar! sade han med så låg och darrande röst, att man i början knappt kunde höra hans ord. Jag tror att Gud, som ofta visar sig döf för människornas böner, likväl ständigt har sin allt omfattande blick fäst på oss, och endast afvaktar lämpligt tillfälle, för att plötsligt ställa till rätta de oordningar i världen, som den dåraktiga mänskliga ärelystnaden har åstadkommit.

Denna början af hertigens tal var, liksom hela hans karaktär, skäligen dimmig. Man kände sig icke klok på hvarthän han syftade och väntade därför, att han skulle utveckla sina tankar något klarare, innan man gaf luft åt vare sig klander eller bifall.

Hertigen fortsatte nu med något större säkerhet:

— Äfven jag har kastat min blick öfver världen, men då jag ej kunde omfatta hela jorden med mina svaga ögon, har jag låtit den stanna på Frankrike. Och hvad såg jag öfverallt i vårt land? Kristi heliga lära skakad i sina grundvalar, Guds sanna tjänare skingrade och förströdda. Jag mätte djupet af den afgrund, som sedan tjugu år tillbaka har öppnats af kätteriet, och min själ öfverväldigades af smärta.