— 208 —
Ett sorl af gillande hördes från de församlade. Hertigen hade uttalat sin medkänsla för kyrkans lidanden, hvilket ju var nästan detsamma som en krigsförklaring mot dem, som förorsakade dessa lidanden.
— Midt i denna djupa sorg fick jag höra, fortsatte hertigen, att många fromma och ädelsinnade adelsmän, som vördade våra förfäders seder, försökte stödja vårt vacklande altare. Jag såg mig omkring — jag tyckte, att den yttersta dagen redan var kommen, och att Gud hade skilt de förkastade från de utvalda. Och jag har nu kommit hit för att kasta mig i de. utvaldas armar.
— Amen! hviskade Chicot.
Hans försiktighet var öfverflödig. Om han också hade sagt sitt amen aldrig så högt, så skulle hans röst ha förklingat obemärkt i den storm af handklappningar och bravorop, som brusade genom kapellet.
De tre lothringska prinsarna hade själfva gifvit signal till bifallsyttringarna. Sedan dessa hade lugnat sig, tog kardinalen ett steg mot hertigen och sade:
— Ni har infunnit er här af egen fri vilja, ers höghet?
— Af min egen fria vilja, monseigneur.
— Af hvem har ni blifvit invigd i vår heliga förenings hemligheter?
— Af en nitisk anhängare af den enda sanna läran — min vän grefve de Monsoreau.
— Och nu sedan ers höghet är en af de våra, sade hertigen af Guise, vill ni kanske ha den godheten att säga oss, hvad ni ämnar göra till den heliga Ligans fromma.
— Jag vill uppfylla den katolska, apostoliska och romerska religionens alla fordringar, svarade hertigen.
— Sådana dumhufvud! utbrast Chicot sakta. Att gömma sig så väl för att säga sådana saker! Hvarför inte säga det rent ut åt min ärade herre, kung Henri III? Det skulle vara alldeles i hans smak — både processioner, utrotande af kättare, spöslitning och autodaféer. Guds död! Jag kunde ha lust att också gå fram och presentera mig som medlem af föreningen, så rörd har jag blifvit af den käre hertigens tal. Fortsätt, heliga enfald — värdige broder till mitt majestät — fortsätt!
— Men nitet för religionen bör icke vara vårt enda mål, började hertigen åter, jag har åtminstone äfven fått syn på ett annat.
— Nu blir det intressantare, sade Chicot för sig själf, tala, broder af Anjou, tala!
— Vi lyssna med den djupaste uppmärksamhet till ers höghets ord, inföll kardinalen af Guise.
— Och under tiden klappa våra hjärtan af hopp, sade herr de Mayenne.
