— 226 —
— Är det ni, ädle herre, sade han. Välkommen!
Chicot gaf honom ett guldmynt.
— Hur är det med broder Gorenflot? frågade han.
Ett bredt leende upplyste värdshusvärdens ansikte. Han gick till sidorummets dörr och sköt upp den.
— Se själf! sade han.
Broder Gorenflot låg och snarkade på samma fläck där Chicot hade lagt honom.
— För böfveln, min vördnadsvärde vän, sade Chicot, nog blir du riden af maran innan du vaknar!
XXII.
HURU DET FLYENDE NYGIFTA PARET FICK SÄLLSKAP PÅ RESAN.
Morgonen därpå, ungefär vid samma tid då broder Gorenflot vaknade väl inhöljd i sin kåpa, skulle läsaren, om han färdats vägen mellan Paris och Angers, ha sett ett par ryttare — en adelsman med sin page — mellan Chartres och Nogent. Deras hästar gingo helt lugnt sida vid sida, smekte hvarandra med mularna och samtalade genom att gnägga och frusta, såsom det anstod ett par hederliga djur, hvilka af brist på talets gåfva måste finna andra sätt att meddela sig med hvarandra.
De båda herrarna hade ungefär vid samma tid dagen förut ankommit till Chartres med sina hästar höljda af skum. Det ena af de ädla djuren hade till och med störtat på själfva torget utanför katedralen, och som detta skedde just då stadens borgare begåfvo sig till mässan, väckte det ett ganska stort uppseende hos åskådarna, fastän hästens ägare ej tycktes fråga stort efter sin förlust.
Innevånarna i Chartres ha i alla tider varit skarpa iakttagare, och några af dem hade därför lagt märke till, att den störste af ryttarna hade smugit ett guldmynt i handen på en gosse, som sedan följde dem till ett värdshus, genom hvars bakport de båda ryttarna en halftimme senare begåfvo sig bort på nya hästar.
Sedan de hade kommit ut på öppna fältet, som ännu var kalt och kallt, men redan började skifta i blått, till tecken att våren var i antågande, sträckte den störste ryttaren sina armar mot den mindre.
— Min älskade lilla hustru! Nu kan du tryggt ge mig en kyss, ty nu ha vi icke längre någonting att frukta.
Och madame de Saint-Luc — ty det var naturligtvis hon — hade lutat sig ömt intill sin man, lindat sina armar omkring hans hals och gifvit honom en lång, varm kyss — alldeles som han begärde.
