— 243 —
ligaste önskan att kunna lindra er sorg som jag nu ber: Berätta för mig, med alla dess detaljer, den sorgliga katastrof, som ni nyss omtalade för herr de Saint-Luc och hans hustru! Är ni fullkomligt säker på att allt har tilldragit sig så som ni nämnde? Finns intet hopp?
— Jag har haft en förhoppning, svarade gubben. En ädel och redlig man — herr de Monsoreau — älskade min stackars Diana och intresserade sig för hennes öde.
— Jaså, herr de Monsoreau! Nå, men hur har han handlat under denna sorgliga tilldragelse?
— Hans beteende har varit lika redligt som värdigt — ty Diana hade förut afslagit hans frieri. Och han var likväl den förste, som underrättade mig om hertigens nedriga planer. Han visade mig äfven den enda utvägen att gäcka dem. För att kunna rädda min dotter begärde han blott ett enda — äfven detta ett bevis på hans ädla och rättsinnade karakter — och det var, att om han lyckades rycka henne ur hertigens hand, skulle jag ge henne åt honom till hustru, på det att hon icke i alla fall skulle duka under för hertigens förföljelser. Monsoreau är ung, kraftig och företagsam — han kunde bättre försvara henne mot en mäktig furste än hennes stackars gamle far. Jag gaf därför mitt samtycke med glädje, men det var sorgligt nog öfverflödigt. Han kom för sent. Min arma Diana hade räddat sig från vanäran genom att söka döden i vågorna.
— Och sedan denna olyckliga stund har ni inte hört någonting från herr de Monsoreau? frågade Bussy.
— Det är ej mer än en månad sedan olyckan hände, sade den gamle, och den stackars Monsoreau har naturligtvis icke velat komma tillbaka hit, sedan hans ädelmodiga plan hade misslyckats.
Bussy sänkte sitt hufvud. Nu stod allt klart för honom.
Han förstod, att sedan herr de Monsoreau hade lyckats beröfva hertigen den unga flickan, som han älskade, hade han, af fruktan för att hertigen skulle upptäcka, att Diana blifvit hans hustru, låtit utsprida ryktet om hennes död, hvilket äfven hade nått hennes olycklige far.
— Nåväl! Hvad säger ni om allt detta, herr de Bussy? sade baron de Méridor, då han såg den unge mannens tankfulla ögon och sänkta blick.
— Herr baron! svarade Bussy. Jag har fått i uppdrag af hans höghet hertigen af Anjou att föra er till Paris, emedan han vill tala med er.
— Tala med mig? utbrast baronen. Skulle jag kunna se honom inför mina ögon efter min dotters sorgliga död? Och hvad kan den eländige mördaren ha att säga mig?
— Hvem vet? Kanske han kan rättfärdiga sig.
— Om han också kunde det, så reser jag ändå inte till Paris, förklarade den gamle mannen. Nej, nej, herr de Bussy! jag vill inte aflägsna mig så långt från den trakt, där mitt dyra barn hvilar i sin för tidiga graf.
