Den här sidan har korrekturlästs

— 248 —

hans vana, och det fordrades Bussys hela allvar för att förjaga detta leende från den unge kirurgens ansikte.

— Nå, godt folk, ropade Bussy. Ställ fort i ordning ett rum åt baronen!

— Hvilket rum? frågade fem eller sex röster på samma gång.

— Det bästa i huset — mitt eget.

Han bjöd den gamle mannen sin arm och ledsagade honom uppför trappan med den mest vördnadsfulla artighet. Baron de Méridor följde honom så viljelöst som i en dröm.

Grefvens förgyllda bägare ställdes framför den gamle mannen, och Bussy ville själf servera välkomstbägaren.

— Tack, tack! sade baron de Méridor. Men skola vi inte snart tänka på att ge oss af igen?

— Jo, snart, herr baron! Var lugn! Och det blir inte endast en lycka för er, utan äfven för mig.

— Hvad är det ni säger? Hvarför talar ni så ofta i gåtor?

— Jag säger, att jag redan förut har talat med er om Guds barmhärtighet mot ädla själar — och snart skall ni få erfara ett bevis därpå.

Den gamle mannen betraktade Bussy med förvånad uppsyn. Men Bussy bugade sig vördnadsfullt med ett: jag kommer strax tillbaka, och gick sedan småleende sin väg.

Han var fullkomligt öfvertygad om att han skulle träffa doktor Rémy ute i förstugan. Bussy tog den unge läkaren under armen och förde honom med sig in i ett sidorum.

— Nå, hur står det till? frågade han.

— Hvar då?

— Vid rue Saint-Antoine naturligtvis.

— Där har gudskelof ingenting af vikt inträffat.

Bussy andades lättare.

— Den äkta mannen har således ej kommit tillbaka?

— Jo, men utan den ringaste framgång. Det tycks som om det skulle finnas en far någonstädes, som endera dagen skall nedkalla Guds vrede öfver mannen. Och det väntar man på.

— Godt! sade Bussy. Men hur vet du det?

— Ni vet, herr grefve, att er frånvaro gjorde min plats hos er till en riktig latmanssyssla, sade Rémy med sin friska och glada uppriktighet, och därför har jag försökt att använda min ledighet till er förmån.

— Hvad har du då gjort, min käre Rémy?

— Jag hyrde ett litet rum i hörnet af rue Sainte-Catherine och rue Saint-Antoine och bar dit några böcker, min värja och litet pengar.

— Bra!

— Därifrån hade jag utkik öfver hela det där huset, ni vet, från ofvan till nedan.