— 7 —
att han visade tänderna. Min stackars Jeanne — du kan vara säker på att han förbereder någon obehaglig öfverraskning åt oss! För all del — betrakta mig inte så där ömt, det ber jag dig, vänd mig hellre ryggen! Där kommer Maugiron. Tilltala honom, håll honom kvar hos dig, var så älskvärd som möjligt mot honom.
— Det var en ganska besynnerlig uppmaning af min herr gemål, förklarade Jeanne småleende, — och om jag följde den bokstafligt, så skulle man kunna tro …
— Å! sade Saint-Luc med en suck, det skulle verkligen vara bra lyckligt, om man trodde det.
Saint-Luc vände nu ryggen åt sin hustru, hvars förvåning ej kände några gränser, och han gick att göra sin kur för Chicot, som spelade sin kungaroll med det mest löjeväckande majestät.
Kungen begagnade emellertid den frihet han tagit sig och deltog i dansen, men under hela tiden förlorade han icke Saint-Luc ur sikte.
Än ropade han honom till sig för att yttra några skämtsamma ord, som ofelbart kommo Saint-Luc att gapskratta, vare sig de roade honom eller ej; än bjöd han honom praliner och kanderade frukter ur sin bonbonniére, och Saint-Luc fann dem naturligtvis deliciösa. Om Saint-Luc för ett enda ögonblick lämnade den sal, där kungen befann sig, för att uppfylla värdskapets plikter i de andra salarna, skickade kungen genast någon af sina släktingar eller hofmän efter honom. Saint-Luc återvände småleende till sin kunglige herre, och denne tycktes vara nöjd, endast då han hade den högt benådade gunstlingen inför sina ögon.
Plötsligt uppfattade kung Henri ett buller, som tydligt skilde sig från det allmänna sorlet.
— Hvad nu? sade han, jag tycker mig höra Chicot gräla! Hör du Saint-Luc? Kungen är bestämdt vred.
— Ja, sire, sade Saint-Luc utan att låtsa förstå kungens dubbelmening. Jag tycker mig också höra, att han har råkat i gräl med någon.
— Hör efter hvad det är, sade kungen, och kom genast igen och tala om det för mig!
Saint-Luc gick.
Man hörde verkligen på långt håll Chicot gräla och tala i näsan, så som kungen emellanåt brukade.
— Och jag har ändå gifvit massor af föreskrifter! Men om dessa inte räcka till, så skall jag, min själ, ge flera, så många, att det skall bli nog till sist, Om de inte bli goda, så skola de åtminstone bli talrika.
Vid Belzebubs horn, min kusin — sex pager! Det är sannerligen för mycket, herr de Bussy!
Chicot blåste upp sina kinder, satte händerna i sidan och spelade Henri III så naturligt som möjligt.
