Den här sidan har korrekturlästs

— 254 —

Och den modige krigaren, som hade deltagit i både utländska och inländska fejder, men alltid blifvit sparad — den gamla eken, som hade burit det åskslag, som träffat honom genom Dianas förmodade död — atleten, som sorgen ej hade kunnat förinta — han dignade nu ned, förkrossad af glädjen, och han skulle ha fallit, om icke Bussy hade skyndat att hålla honom uppe.

— Hvad i all världen går det åt min far, herr de Bussy? utbrast Diana oroligt och skyndade utför de få trappsteg, som skilde henne från den gamle mannen.

— Baron de Méridor har trott att ni var död, madame, och han har begråtit sitt barn med den djupaste smärta.

— Och ingen har upplyst honom om misstaget? utropade Diana.

— Ingen.

— Nej, ingen! utropade den gamle, som nu fullständigt återkom till sans och besinning. Ingen — icke ens herr de Bussy.

— Otacksamme! sade den unge ädlingen med mildt förebrående ton.

— Ja, ja, ni har rätt! utbrast baronen. Ty detta ögonblick innebär en rik ersättning för alla mina sorger. Diana! Älskade Diana! Han förde sin dotters hufvud intill sina läppar med ena handen och räckte Bussy den andra.

Men plötsligt såg han sig omkring med sorgsen och orolig min, oaktadt all sin glädje, och sade:

— Hvad var det ni sade om att jag skulle träffa grefvinnan de Monsoreau här, herr de Bussy? Hvar är hon?

— Ack, min far! stammade Diana.

Bussy samlade all sin kraft.

— Hon står framför er, baron de Méridor, sade han. Grefve de Monsoreau är er svärson.

— Hvad? stammade gubben. Herr de Monsoreau min svärson! Och alla, alla — både du, Diana, och han och alla andra ha underlåtit att underrätta mig därom.

— Jag var rädd att skrifva till dig, min far, ty jag fruktade att brefvet kunde råka i hertigens händer. Och för öfrigt trodde jag, att du visste alltsammans.

— Men hvartill denna märkvärdiga hemlighetsfullhet? frågade baronen.

— Ja, ja, min far! utropade Diana. Hvarför har grefve de Monsoreau låtit dig tro att jag var död? Och hvarför skulle du ej få veta att jag är hans hustru?

Baron de Meéridor darrade, liksom af fruktan för att fullständigt tränga till grunden af dessa mysterier. Han såg ömsom på sin dotter och ömsom på Bussy.