— 255 —
Under tiden hade man så småningom dragit sig in i salongen.
— Herr de Monsoreau min svärson? hviskade den gamle mannen nedslagen.
— Det kan väl inte förvåna dig, sade Diana med mildt förebrående ton. Du har ju befallt, att jag skulle gifta mig med honom, min far?
— Ja, om han räddade dig från hertigen.
— Han har räddat mig från honom, sade Diana med låg röst och sjönk ned i en stol. Om han också inte har räddat mig från olycka, så har han likväl räddat mig från vanära.
— Men hvarför lät han mig tro att du var död? upprepade den gamle. Hvarför lät han mig förgås af förtviflan, när ett enda ord kunde ha gjort mig lycklig.
— Å, det ligger säkert någonting därunder, utropade Diana. Du får inte lämna mig, min far! Och ni lofvar att beskydda mig — eller hur, herr de Bussy.
— Ack, madame, sade den unge ädlingen med en djup bugning och en suck, det tillkommer mig inte att blanda mig i edra familjeangelägenheter. Då jag såg er mans egendomliga beteende, ansåg jag det för min plikt att uppsöka en försvarare åt er, som ni öppet kan erkänna som sådan. Jag har hämtat honom från Méridor — ni står nu under er fars hägn, och jag går.
