Den här sidan har korrekturlästs

— 251 —

— Han har rätt, sade baronen bedröfvad. Herr de Monsoreau har naturligtvis fruktat för hertigens vrede, och herr de Bussy gör detsamma.

Diana kastade en blick på Bussy, och den kunde tolkas sålunda:

— Ni, som kallas den tappre Bussy — kan ni vara rädd för hertigen af Anjou liksom herr de Monsoreau?

Bussy uppfattade Dianas blick och besvarade den med ett leende.

— Herr baron, sade han därpå till denne, jag ber er vara god och förlåta, att jag framställer en egendomlig begäran till er. Min önskan att vara er till gagn, madame, måste urskulda mig hos er, tillade han med en bugning för Diana.

Far och dotter afvaktade fortsättningen med förundran.

— Jag vill be herr baron fråga madame de Monsoreau …

Han uttalade de sista orden med en betoning, som kom Diana att blekna. Då Bussy såg det, återtog han:

— Fråga er dotter, om hon känner sig lycklig genom det giftermål, som ni har befallt henne att ingå och hvartill hon har gifvit sitt samtycke.

Diana sammanknäppte sina händer och en kväfd snyftning arbetade sig fram ur hennes bröst. Det var hennes enda svar, men det behöfdes icke heller något annat.

Baron de Méridors ögon fylldes af tårar. Han började inse, att hans måhända förhastade vänskap för grefve de Monsoreau hade fört till hans dotters olycka!

— Och det förhåller sig verkligen så, att ni utan påtryckning af tvång eller intriger har gifvit er dotters hand åt herr de Monsoreau?

— Ja, om han kunde rädda henne från hertigen.

— Och det har han faktiskt gjort. Jag behöfver naturligtvis inte fråga, om ni har för afsikt att bryta ert gifna löfte?

— Ni vet bättre än någon annan, herr grefve, att det är en lag, som gäller för alla, och i synnerhet för en adelsman, att aldrig bryta sitt ord. Herr de Monsoreau har, enligt sin egen förklaring, räddat min dotters lif, och således tillhör hon herr de Monsoreau.

— Å, hvarför fick jag inte dö? suckade den unga kvinnan,

— Ni inser, madame, att jag hade rätt då jag sade, att jag inte har någonting vidare här att göra. Er far har gifvit er åt herr de Monsoreau, och ni har själf lofvat att tillhöra honom så snart ni hade återsett er far.

— Ni söndersliter mitt arma hjärta, herr de Bussy, utbrast Diana och sträckte förtviflad sina händer mot honom. Min far vet inte hvilken fruktan jag hyser för denne man, huru jag hatar honom! Min far ser i honom endast min räddare, och jag — jag anser honom för min bödel!