Den här sidan har korrekturlästs

— 269 —

— Han tänker bestämdt lägga sig i bakhåll för någon, mumlade Gorenflot. Om jag inte behöfde vara rädd för polisen, så skulle jag underrätta den, och om jag vore litet modigare än jag är, så skulle jag hjälpa den han öfverfaller.

Han begaf sig till en träddunge med en hop stenar framför.

Mannen i bakhållet, som ihärdigt höll sina ögon fästade på stadsporten och endast då och då kastade en orolig blick omkring sig, fick nu se Gorenflot, som fortfarande satt kvar med händerna under hakan. Denna upptäckt tycktes genera honom, ty han började med låtsad nonchalans gå af och an bakom stenarna.

— Jag tycker, att jag känner igen hans växt och hållning, sade Gorenflot för sig själf, men det kan väl ändå inte vara möjligt.

Den okände, som vände ryggen åt Gorenflot, sjönk nu så plötsligt