— 278 —
— Vi få lof att raska på. Det går mycket för långsamt för oss.
— Å, var inte ledsen för det, min käre herr Chicot! stammade munken. Lifvets väg bär naturligtvis uppför, eftersom den slutar i himmeln, och det är alltid tröttsamt att gå uppför. För resten ha vi väl ingen brådska! Ju längre tid vår resa tar, desto längre få vi vara tillsammans. Jag tycker att vi skulle stanna några dagar i Melun. Där ska’ lagas så präktiga pastejer, och jag: vill gärna göra en grundlig jämförelse mellan dem och pastejerna på andra håll. Hvad säger ni om mitt förslag, herr Chicot?
— Jag säger, att jag tvärtom vill skynda på färden så mycket som möjligt. Vi få sitta öfver middagen i Melun och i stället supera i Montereau, för att ta igen den tid vi förlorat.
Gorenflot betraktade sin reskamrat med idiotisk uppsyn.
— Skynda dig nu! sade Chicot. Vi måste genast bege oss af.
Munken satte sig långsamt upp och drog en djup suck.
— Men vill du stanna efter och resa efter behag, så är det ju ingenting, som hindrar det, förklarade Chicot.
— Visst inte, visst inte! utbrast Gorenflot förskräckt. Jag häller så mycket af er, herr Chicot — jag vill visst inte skiljas från er.
— Sitt då upp, och det genast!
Gorenflot förde sin åsna intill en gärdesgård och lyckades slutligen komma upp på henne. Men denna gång satt han på sidan i sadeln, så som kvinnor bruka rida. Han påstod, att detta var bekvämare. Saken var den att Gorenflot förutsåg, att farten skulle ökas, och i sin nuvarande ställning hade han två stöd att tillgripa — tygeln och svansen.
Chicot satte sin häst i raskt traf. Åsnan följde skriande efter.
Början var mycket svår för Gorenflot. Men lyckligtvis hade hans hvilopunkt sådana dimensioner, att detta underlättade hans bemödanden att behålla balansen.
Chicot reste sig oupphörligt i stigbyglarne och spejade framåt. Han tycktes icke finna hvad han sökte, ty han fördubblade hästens hastighet.
I början var Gorenflot för upptagen af att kunna hålla sig kvar på åsnan, för att fråga om orsaken, men sedan han fått mera vana vid ridten, ropade han:
— Hvad ser ni efter, min käre herr Chicot?
— Ingenting, svarade Chieot. Jag vill se hvar vi ä’.
— På väg till Melun, eller hur? Ni har sagt det själf — och ni sade också en gång, att vi …
— Det går inte, kamrat — det går inte alls, svarade Chicot och sporrade återigen sin häst.
— Går det inte? skrek munken andfådd, Jag tycker, att det går i skarpaste traf.
