Den här sidan har korrekturlästs

— 281 —

morgon hade lämnat Paris genom porte Bordelle och som Chicot hade betraktat så uppmärksamt från sitt bakhåll.

Chicot stannade bakom klippan ända tills de tre voro ur synhåll. Sedan gick han fram till sin kamrat, som fortfarande satt kvar där han hade fallit med tygeln i hand.

— Hör på, min käre herr Chicot, sade Gorenflot en smula otåligt. Det behöfs verkligen en förklaring på det här! Nyss skulle vi flyga fram som galningar, och nu ska’ vi stanna på samma fläck.

— Jag ville bara se om er åsna är af god ras, käre vän, svarade Chicot, eller om bonden tog tjufpengar för den. Nu har hon bestått profvet, och jag är mycket nöjd med min handel.

“Seså”, sade han, då han modigt dunsade i marken.

Munken lät naturligtvis icke lura sig genom detta svar, och han ämnade först visa det. Men så segrade hans lata natur, som bjöd honom att icke inlåta sig i någon diskussion. Han svarade endast tämligen vresigt:

— Lika godt! Jag är mycket trött och fasligt hungrig!

— Nå, det är jag också, förklarade Chicot och klappade Gorenflot skämtsamt på axeln. Och i första värdshus vi träffa på …

— Nå? frågade Gorenflot, som hade svårt att tro på den lycka, som Chicots ord förebådade.

— … ska’ vi beställa stekt gris, frikassé på höns och några flaskor är det bästa vinet i källaren, ifyllde Chicot.

— Verkligen? Är det riktigt säkert den här gången? frågade Gorenflot.


Diana.18*