Den här sidan har korrekturlästs

— 284 —

— Kan jag då inte få ett ögonblicks ro? puttrade munken, som hade sofvit tio timmar i sträck.

— Skynda på? sade Chicot. Nu ska vi kläda oss och ge oss af.

— Men frukosten då? frågade munken.

— Den få vi under färden, i Montereau.

— Hvad är Montereau för slag? frågade munken, som ej var särdeles hemma i geografien.

— En stad, där man kan få frukost, svarade Chicot. Jag antar att den förklaringen är tillräcklig.

— Alldeles tillräcklig, förklarade Gorenflot lakoniskt.

— Jag går ned och betalar för oss, kamrat, sade Chicot. Men om du inte är färdig om fem minuter, så reser jag ensam.

En munks toalett är icke synnerligen omständlig, men Gorenflot höll ändå på med sin i sex minuter. När han kom ned, fann han att Chicot hade hållit ord och redan hade fått en minuts försprång.

Munken kraflade sig upp på sin åsna, som var helt kry och pigg efter sin dubbla hafreranson. Panurge satte sig själfmant i galopp och hann snart upp sin reskamrat. Chicot hade rest sig i stigbyglarna och stirrade rakt framför sig.

Gorenflot gjorde på samma sätt och upptäckte på långt afstånd de tre mulåsneryttarne, som färdades utför en kulle. Han drog en djup suck vid tanken på att hans öde återigen skulle regleras af främmande inflytande.

Men denna gång höll Chicot sitt ord. De båda reskamraterna åto frukost i Montereau.

Denna dag var i öfrigt mycket lik gårdagen. På samma sätt var det dagen därpå, och vi kunna därför saklöst utelämna alla detaljer. Gorenflot började så småningom finna sig i sitt öde. Mot aftonen den tredje dagen märkte han, att Chicot hade förlorat sitt goda humör. Ända sedan middagstiden hade det icke synts en skymt af de tre ryttarna. Chicot superade misslynt och sof illa om natten; Gorenflot åt för dem båda och försökte muntra upp kamraten med sinå lustigaste visor, men Chicot var lika mulen.

Dagen hade knappt börjat gry, förrän Chicot åter var uppe och ruskade sin reskamrat vaken. Munken klädde sig och de begåfvo sig af i raskt traf, som snart öfvergick till ursinnigt galopp. Men allt var förgäfves — inga mulåsneryttare syntes till.

Vid middagstiden voro både hästen och åsnan nästan uppgifna af trötthet.

De resande kommo nu till en bro, där de måste betala bropengar.

— Har ni sett tre mulåsneryttare passera här i dag på morgonen? frågade Chicot brovakten.

— Inte i dag, svarade den tillfrågade, men i går kväll vid sjutiden.