Den här sidan har korrekturlästs

— 293 —

— Är det kanske en förklädd hugenott?

Chicot antog en förnärmad min.

— Hugenott, upprepade han med vämjelse, hvem talar om sådana? Den här munken är en af mina anhöriga, och i min släkt finns inga hugenotter. Ni borde blygas öfver att förolämpa folk med sådana insinuationer!

— Men sådant har man sett förr, sade värden.

— Aldrig i min familj, säger jag er. Munken är tvärtom en af hugenotternas ursinnigaste fiender. Det är just därför han har råkat i onåd hos Henri III, ty han beskyddar dem, som ni vet.

Värden tycktes med ens få ett lifligt intresse för den förföljde munken.

— Tyst, tyst för all del! hviskade han ifrigt.

Hvarför det? frågade Chicot. Finns här kanske någon af kungens anhängare i närheten?

— Jag är rädd för det, svarade värden med låg röst. I rummet bredvid bor en resande, som …

— Då är det bäst att vi genast ge oss af härifrån, min bror och jag, sade Chicot med synbar förskräckelse.

— Men hvar skall ni då ta in? frågade värden bekymrad.

— Vi ha åtskilliga adresser, som vi ha fått af en god vän till oss, värdshusvärden La Hurière.

— Hvad? Känner ni honom? Nå, då hör jag nog att ni och er bror ä’ anhängare af den rätta tron. Jag är nämligen också bekant med La Hurière och vet hvad han går för. Men tala nu om hur er stackars bror har råkat illa ut!

— Jo, ser ni, han var nog oförsiktig att hålla en predikan mot hugenotterna, och denna predikan väckte ett så oerhördt uppseende genom den eldiga hänförelse, hvarmed den framfördes, att kungen blef alldeles ursinnig och lät söka efter min bror, för att sätta honom i fängelse.

— Nå? sade värden ifrigt.

— Men jag förde bort honom i tid, sade Chicot.

— Det gjorde ni rätt i — den stackars vördnadsvärde mannen!

— Hertigen af Guise hade visserligen lofvat att beskydda honom, fortsatte Chicot, men jag var rädd att ge anledning till ett inbördes krig.

— Å, är ni vän till den helige Henri af Guise? sade värden med ytterligt vördnadsfull ton. Då känner ni också till detta tecken?

Han gjorde med fingrarna ett slags frimuraretecken, på hvilket medlemmarna af den hemliga katolska Ligan kände igen hvarandra.

Under den händelserika natt, som Chicot hade tillbringat i Sainte-Genevieves klosterkyrka, hade han sett detta tecken göras och besvaras tjogtals gånger, hvarför han nu med lätthet gjorde det motsvarande fingertecknet. När värden såg det, blef han alldeles förtjust.