— 298 —
— Har ni sett honom? Hur ser han ut?
— Visst har jag sett honom! En liten spinkig karl med rödaktig hy.
— Det stämmer! förklarade Chicot.
— Det höres ju att det är ni som har skickat honom, eftersom ni vet hur han ser ut, sade värden fnittrande.
— Jaså, mannen från Avignon är kommen! utbrast Chicot i det han reste sig och vred upp sina mustascher. Ni får lof att berätta alltsammans mycket noga för mig, broder Bernouillet.
— Det är lätt gjordt! För ungefär en timme sedan höll jag just på att sätta en kanin på spettet, då jag fick se en stor häst med en liten ryttare stanna utanför. “Bor mäster Nicolas här?” frågade ryttaren, “Det gör han”, svarade jag, ty ni vet ju att den sjuke har skrifvit in sig under det namnet. “Säg då för honom att den han väntar från Avignon är här.” — “Mycket gärna men jag får lof att säga er, att mäster Nicolas håller på att dö.” — “Så mycket angelägnare är det att ni genast uträttar mitt uppdrag.” — “Men han dör af en farlig febersjukdom, det har ni kanske inte reda på, sade jag.” — “I så fall måste jag träffa honom ögonblickligen”, sade mannen. “Men smittan då?” invände jag. “Den frågar jag inte efter”, förklarade den lille ryttaren i så befallande ton, att jag ej kom mig för att göra flera invändningar, utan ledsagade honom till den döendes rum, och där är han nu.
— Han är således därinne? sade Chicot och visade mot nästa rum.
— Ja visst! Är det inte löjligt?
— Ytterst löjligt!
— Skada att man inte får höra hvad som säges därinne!
— Ni kan ju gå dit, när ni vill!
— Jag har försökt, men jag blef afvisad.
— Under hvilken förevändning?
— Att den döende skulle bikta sig.
— Nå, hvad hindrar er från att lyssna vid dörren!
— Ni har rätt! utbrast värden och skyndade ut.
Chicot rusade fram till sitt titthål.
Därinne i Davids rum satt Pierre de Gondy vid den sjukes hufvudgärd. Men de samtalade så lågt, att Chicot icke kunde uppfatta ett enda ord. Och om han också hade hört hvad de nu sade, så hade han icke haft stort gagn däraf, ty herr de Gondy reste sig nästan genast och tog afsked af den döende.
Chicot skyndade bort till fönstret.
Där utanför hölls den stora hästen i tygeln af en lakej. Efter ett par sekunder kom hertigens af Guise sändebud ut från värdshuset, steg i sadeln och begaf sig bortåt rue de Paris.
— För tusan! sade Chicot halfhögt, bara han inte har fått stamtaflan med sig! Nå, i alla händelser skall jag nog ta fatt honom, om
