— 305 —
under det att han knäppte ihop sina tjocka händer. Och när ni har bekänt alltsammans och gifvit mig papperet, så kan det ju hända att Gud tillåter, att jag ger er absolution.
— Hvilket papper? skrek den sjuke så häftigt och kraftigt som om han vore vid full hälsa.
— Det som den föregifne prästen hade med sig från Avignon.
— Hvem har sagt er, att den mannen hade något papper med sig åt mig? frågade advokaten barskt och stack fram ena benet under täcket med en så resolut åtbörd, att munken stördes i det välbehag han erfarit af att sjunka ned i den mjuka fåtöljen. Han ansåg, att tiden nu var inne för honom att uppträda med kraft.
— Den som har sagt det vet nog hvad han säger, svarade han. Fram med papperet bara! Eljest blir det ingen absolution af.
— Jag struntar i din absolution, din fårskalle! skrek Nicolas David, och i nästa ögonblick var han ur sängen och hade gripit Gorenflot i strupen.
— Du har ju den allra våldsammaste feber — och ändå vill du inte bikta dig! ropade munken.
Men advokaten tryckte skickligt sin tumme mot munkens strupe, så att de sista orden i hans fras dogo bort i ett hväsande ljud.
— Jag skall ge dig för skriftermål, jag, din helveteshund, ropade advokaten David, och hvad febern beträffar, så är den förmodligen inte värre, än att den tillåter mig att strypa dig.
Broder Gorenflot var egentligen en kraftig man, men han befann sig nu i det stadium, då ruset utöfvar sin efterverkan på nervsystemet, och det var endast genom att samla alla sina krafter han fick styrka att gripa tag i advokaten med båda händerna och slunga honom häftigt ifrån sig. Det är rättvist att erkänna, att han gjorde det så våldsamt, att Nicolas David flög långt utåt golfvet. Men advokaten var genast på fötter igen och rusade ursinnig efter den långa värjan, som Bernouillet hade lagt märke till, och som hängde på väggen under Davids kläder. Advokaten drog värjan ur skidan och satte dess spets mot Gorenflots strupe — utmattad af den ytterliga kraftansträngningen, hade munken sjunkit tillbaka i fåtöljen.
— Det är nu din tur att bikta, förklarade David med dof röst. Om du inte gör det, så är du dödens!
Munken var ingalunda blind för situationens allvar.
— Å, ni var således inte sjuk, sade han, ni låtsade endast att ni var döende!
— Du glömmer att det inte tillkommer dig att fråga, utan endast att svara, förklarade advokaten.
— Hvad skall jag svara på?
— Mina frågor.
