Den här sidan har korrekturlästs

— 311 —

— Och om jag inte lämnar papperet? frågade David.

— Å, då blir det en helt annan sak — då svär jag vid min ära att jag skall döda er! Finner ni ännu vårt skämt lika underhållande?

— Det blir allt bättre och bättre, svarade advokaten och slöt handen fastare om sin värja.

— Får jag papperet, så skall alltsammans vara glömdt, fortsatte Chicot. Ni tror mig kanske inte, ty ni har en dålig karaktär, och ni antar, att hämdtörsten har anfrätt mitt hjärta så som rosten angriper järnet. Ja, jag hatar er, det är sant, men ännu mera hatar jag herr de Mayenne! Ge mig ett medel att störta honom i fördärf — och jag skall rädda er. Jag skall ge er ännu ett skäl, hvilket ni antagligen inte heller skall tro på, ni som inte älskar någon annan än er själf. Ser ni, jag har nu en gång fäst mig vid kungen, hur enfaldig, fördärfvad och opålitlig han än må vara — kungen, som har gifvit mig en tillflykt och beskyddat mig mot er eländige hertig af Mayenne, denne slaktare, som nattetid i spetsen för femton banditer mördade en ensam ädling utanför Louvren. Ni vet att jag talar om den stackars Saint-Mégrin, ty ni var troligen med bland hans mördare. Jaså, inte? Då tror jag det naturligtvis så mycket säkrare. Nå, jag vill nu, att min stackars kung Henri skall få regera i fred, hvilket ju är en komplett omöjlighet så länge herr de Mayenne och Nicolas Davids stamtafla existera! Ge mig stamtaflan, och jag svär, att jag skall förtiga ert namn och bereda er framtida välfärd!

Under hela sitt långa anförande hade Chicot gifvit noga akt på David. Men i advokatens ansikte syntes intet spår af någon annan känsla än ett lömskt hat.

— Jag ser, attsmin vältalighet är förspild och att ni inte tror mig.

Det återstår således att begagna mig af det medel jag har att straffa er för er gamla oförrätt mot mig och befria jorden från en varelse, som hvarken tror på redlighet eller humanitet. Jag skall låta hänga er. Farväl så länge, her David!

Chicot tog ett steg tillbaka mot dörren, utan att ett ögonblick förlora advokaten ur sikte. Plötsligt gjorde David ett språng framåt och utropade:

— Tror ni verkligen, att jag skall låta er gå? Nej, nej, min bäste herr spion, det blir ingenting af! När man är i besittning af sådana hemligheter som ni, måste man dö! Om man hotar Nicolas David, måste man dö!

— Det är ni som skall dö, svarade Chicot lugnt. Jag tvekade att strida därför att jag är viss om att döda er. För kort tid sedan har jag lärt mig en särskildt fin stöt, som kommer att ge er banesåret. Ge mig papperet! tillade han häftigt med höjd röst, ty i annat fall skall jag genomborra er strupe, så som ni för en stund sedan ville döda min vän Gorenflot.

Chicot hade knappt talat ut, förrän David störtade emot honom med ett vildt skratt. Chicot mötte honom med-värjan i hand.