— 330 —
maket med en stränghet i rösten, som Bussy ansåg för ett godt omen.
Den unge adelsmannen kände sig nästan säker om att ha nått sitt mål, och då han i förbigående hälsade på Monsoreau, kunde han ej hindra sig från att betrakta honom en smula ironiskt. Öfverhofjägmästaren besvarade hälsningen med sin vanliga ogenomträngliga stelhet.
Bussy stannade ute i korridoren — samma korridor, där La Mole en natt höll på att bli strypt af Charles IX, Henri III, hertigen af Alencon och hertigen af Guise, och där det nu vimlade af adelsmän, som ville göra sin uppvaktning hos hertigen. Alla drogo sig aktningsfullt åt sidan för Bussy, af hänsyn såväl för hans personliga egenskaper som för hans favoritskap hos hertigen. Den tappre ädlingen måste uppbjuda hela sin själfbehärskning för att dölja den förfärliga ångest, hvarmed han afvaktade resultatet af det samtal, hvarpå hela hans lifs lycka berodde.
Naturligtvis måste kampen därinne bli hård. Bussy hade sett tillräckligt af herr de Monsoreau för att förstå, att han skulle värja sig till det sista. Men hertigen hade ju makten i sina händer — Monsoreau måste antingen böja sig eller krossas.
Plötsligt hördes hertigen höja sin stämma med befallande ton. Bussy spratt till.
— Hertigen skall denna gång hålla sitt ord! — tänkte han med glädje.
Men på detta första utbrott af häftighet inne i kabinettet följde intet nytt. — Hofmännen ute i korridoren betraktade hvarandra med orolig undran — där rådde en andlös tystnad.
Nära en kvart förgick på detta sätt. Bussy slets mellan fruktan och hopp. Plötsligt öppnades dörren till hertigens rum och glada röster hördes därifrån. Bussy visste, att ingen mer än hofjägmästaren hade varit inne hos hertigen, och om deras samtal hade haft vederbörligt förlopp, borde det alls icke ha slutat med glädtighet.
Han genomilades af en rysning.
Rösterna kommo närmare, portiererna lyftes upp, Monsoreau aflägsnade sig, bugande inåt rummet. Hertigen följde honom ända till tröskeln och sade:
— Adjö, min vän! Saken är således arrangerad. —
— Min vän! — upprepade Bussy bleknande. — Guds död! Hvad betyder detta? —
— Det är ju ers höghets åsikt, att det är bäst att ej hemlighålla det längre? — sade Monsoreau.
— Ja, naturligtvis! — förklarade hertigen.
— Då skall jag redan i afton presentera henne vid hofvet. —
— Gör det! Jag skall förbereda alltsammans. —
Han lutade sig närmare herr de Monsoreau och hviskade något i hans öra.
