Den här sidan har korrekturlästs

— 343 —

— Nå? Upptäckte han honom?

— Nej!

— Gå och lägg dig, Henri! Du hör ju att du har dålig polis.

Chicot vände sig mot väggen och svarade absolut ingenting mer. Efter ett par sekunder snarkade han så oerhördt, att kungen uppgaf hvarje hopp om att kunna väcka honom på nytt.

Henri drog en suck och gick tillbaka in i sitt rum.

Dagen därpå sammanträdde konseljen. Dess medlemmar varierade allt efter som kungen bytte om gunstlingar. Denna gång bestod den af Quélus, Maugiron, d'Epernon och Schomberg, hvilka nu i mer än sex månader hade varit hans majestäts förklarade favoriter.

Chicot satt på ett af bordshörnen och roade sig med att vika pappersbåtar — för att göra en krigsflotta åt hans allra kristligaste majestät, påstod han.

Herr de Morvilliers inträdde. Han bar sin svartaste dräkt och hade sin dystraste uppsyn. Sedan han hade gjort en djup bugning, som besvarades på samma sätt af Chicot, gick han fram till kungen.

— Står jag nu inför ers majestäts konselj? frågade han.

— Ja, ni ser här mina bästa vänner. Hvad har ni att säga?

— Jag är försiktig, sire, men det är nödvändigt. Jag har att meddela upptäckten af en farlig sammansvärjning mot ers majestät.

Chicot blef plötsligt mycket uppmärksam och upphörde med sitt arbete.

— En mycket farlig sammansvärjning, upprepade herr de Morvilliers med sänkt och hemlighetsfull ton.

— Så-å? sade kungen långdraget.

I detta ögonblick inträdde hertigen af Anjou, som äfven var kallad till konseljen. Så snart han hade kommit in stängdes salens dörrar mycket omsorgsfullt.

— Kan ni tänka er, min bror, sade Henri efter hälsningsceremonien, att herr de Morvilliers underrättar oss om, att man har upptäckt en komplott mot staten.

Hertigen betraktade mycket skarpt den ene efter den andre af de närvarande.

— Kan det vara möjligt? mumlade han.

— Ja, gunås! sade herr de Morvilliers dystert.

— Berätta, berätta! uppmanade Chicot ifrigt.

— Ja, berätta för oss hvad ni vet, stammade hertigen med synbar oro.

— Ni har min tillåtelse därtill, förklarade Henri.

Kansleren antog sin hemlighetsfullaste min och ton.

— Sire! sade han. Jag har redan länge hållit ett vaksamt öga på några missnöjda här …