— 346 —
— Var det allt? frågade Henri.
— För tusan! Nog höres det att du är katolik! utbrast Chicot.
— Var det allt? frågade hertigen med ansträngning.
— Nej, ers höghet …
— Det tror jag väl! utropade Chicot. Hade ni inte fått veta mer än det för hundrasjuttiofemtusen livres, så vore kungen vackert bestulen.
— Kan ni säga mig hufvudmännens namn? frågade kungen.
— Först och främst en fanatisk predikant, hvars namn jag har köpt för tiotusen livres — munken Gorenflot.
— Stackars sate! utbrast Chicot med verkligt medlidande. Det stod skrifvet i stjärnorna att det där skulle bringa honom på fall.
— Go-ren-flot, upprepade kungen medan han nedskref detta namn. Och sedan?
— Sedan var det … Kansleren tvekade. Han såg sig hastigt omkring på de närvarande med en blick som tycktes säga: Om jag vore ensam med ers majestät, så kunde jag säga bra mycket mer.
— Tala, herr kansler, här har jag endast vänner omkring mig!
— Ja, sire … Men den, hvars namn jag tvekar att nämna, har mycket mäktiga vänner …
— I min närhet?
— Öfverallt, sire.
— Äro de mäktigare än jag? — utbrast Henri, bleknande af oro och vrede.
— Sire, en så viktig hemlighet omtalar man inte högt. Ursäkta — men jag är statsman.
— Ni har rätt!
— Vi kunna ju lägga vår djupa vördnad för hans majestäts fötter och aflägsna oss, ifall ni ej vill yppa er hemlighet i vår närhet, — förklarade hertigen af Anjou.
Herr de Morvilliers såg tveksam ut. Chicot bevakade hans minsta åtbörd, orolig för att den naive kanslern ändå, när allt kom omkring, hade lyckats upptäcka mera invecklade saker än dem han redan hade omtalat.
Kungen gaf honom ett tecken att komma närmare, vinkade åt hertigen att stanna på sin plats och anbefallde de öfriga att vända sin uppmärksamhet åt annat håll.
Herr de Morvilliers lutade sig fram mot kungens öra, men i samma ögonblick hördes ett stort larm från slottsgården. Kungen reste sig hastigt, herrar Quélus och d'Epernon rusade fram till ett fönster och hertigen af Anjou förde handen till värjfästet — som om han trodde, att det hotande larmet gällde honom.
Chicot höjde sig på tåspetsarna och såg ned på gården.
— Hertigen af Guise! — utropade han. — Det är hertigen af Guise som håller sitt intåg!
