Den här sidan har korrekturlästs

— 347 —

— Ja, det är verkligen han! — bekräftade de fyra adelsmännen.

— Hertigen af Guise! — stammade hertig François.

— Det var ju rätt egendomligt — att hertigen af Guise just nu skulle vara i Paris! — sade kung Henri långsamt. I herr de Morvilliers’ förfärade ögon hade han nyss läst det namn, som kanslern ej hade velat säga högt.

— Står min kusin af Guise i någon förbindelse med det namn ni ville hviska i mitt öra? — frågade Henry med låg röst.

— Ja, sire! Det var han som ledde hela sammankomsten, — svarade kanslern lika sakta.

— Och de öfriga ledarna? —

— Dem känner jag inte till … —

Henri kastade en frågande blick på Chicot.

— Guds död! utbrast narren och ställde sig i majestätiskt posityr — låt min kusin af Guise komma in! —

Därpå lutade han sig intill kungen och hviskade: — Det där namnet kommer du nog ihåg utan att behöfva skrifva upp det! —

Nu slogs dörren upp af betjäningen.

— Blott den ena halfdörren, mina herrar! — sade Henri. — Båda slås upp endast när kungen kommer! —

Hertigen af Guise var ej längre bort i galleriet än att han hörde dessa ord, Men icke ett drag förändrades i den leende min, hvarmed han hade beslutat att möta sin kung.


XXXVII.
HVAD HERTIGEN AF GUISE HADE ATT BESTÄLLA I LOUVREN.

Efter hertigen af Guise följde, som vanligt, en massa officerare, hofmän och adelsmän. Denna lysande eskort efterföljdes af en mindre glänsande, men mera säker och framför allt mera fruktansvärd — en talrik folkmassa. Adelsmännen följde hertigen in i slottet, folket stannade utanför. Men från deras led hördes ännu högljudda lefverop, då hertigen af Guise, som de hade förlorat ur sikte, inträdde i galleriet.

Vid åsynen af denna egendomliga armé, som för öfrigt ständigt eskorterade den parisiske hjälten hvarje gång han visade sig på gatorna, tog vakten sina vapen, ordnade sig bakom sin tappre anförare och kastade hotande blickar på folkskaran och på den triumferande hemlige uppviglaren.

Hertigen af Guise vinkade nådigt åt soldaterna och deras anförare, men truppens min och hållning uttryckte samma föraktfulla likgiltighet