— 378 —
Han utbytte en blick full af kärleksfull trånad med den vackra damen.
— Må hin ta allt älskogspjåsk! — utbrast hans följeslagare retligt.
— Inte måtte ni väl ha kommit till Paris för att prata om sådant? Jag tycker att Béarn kan vara tillräckligt stort för sentimentala promenader, och att de inte behöfde utsträckas ända till detta Babylon, där vi ha varit nära att bli upptäckta minst tjugu gånger under kvällens lopp. Har ni inte lust för annat än kärlekspjoller, så är det så godt att ni vänder om dit ner, min härskare, men här duger det inte att sysselsätta sig med annat än politik. —
Vid det ordet »härskare» hade Chicot bra gärna velat lyfta upp hufvudet. Men han kunde icke gärna göra det utan att riskera att bli sedd.
— Han må gärna brumma och gräla, min älskling — bry dig inte alls om hvad han säger! Jag tror, att han skulle bli riktigt sjuk, om han inte fick gräla. —
— Åtminstone kan ni väl stiga upp i vagnen till madame, om ni vill pjollra med henne, — fortfor den andre att brumma. — Ni löper då mindre risk att bli igenkänd, än om ni står på gatan. —
— Du har rätt, Agrippa, — sade den förälskade gaskognaren. — Du hör nu, min älskling, att han inte är så farlig som han ser ut. Gör rum för mig, om du tillåter att jag tar plats bredvid dig, min älskade! —
— Jag tillåter det inte endast — det är min varmaste önskan, sire, — svarade den unga damen.
— Sire? — upprepade Chicot och reste så häftigt på hufvudet, att han slog hjässan hårdt mot stenbänken. Hvad är det hon säger? —
Under tiden hade den lycklige älskaren begagnat sig af sin älskades tillåtelse, och vagnen hördes knarra under sin nya börda.
Strax efteråt hördes ljudet af en lång varm kyss.
— Människan är i alla fall ett bra enfaldigt djur, — mumlade den af de båda männen, som stod kvar på gatan.
— Jag vill bli hängd, om jag begriper det här! — Men tålamod bara, så kommer kanske lösningen till sist.
— Å, hvad jag nu är lycklig! — utbrast den, som blifvit kallad »sire» och som ej tycktes fråga det ringaste efter sin väns missnöje, vid hvilket han troligen var van. — Ventre-saint-gris! Denna dag är en lyckodag! Mina goda parisare, som afsky mig af allt hjärta och gärna skulle döda mig, om de bara kunde få fatt i mig, arbeta nu som bäst af alla krafter på att bana mig väg till tronen — och jag har den jag älskar i min famn! Hvar ä' vi egentligen, d'Aubigné? När jag
