Den här sidan har korrekturlästs

— 379 —

blir kung af Frankrike, skall jag låta resa en staty här till ära åt Navarras skyddshelgon. —

— Navarra! — Chicot slog på nytt sitt hufvud mot stenbänken.

— Vi befinna oss på rue de la Ferronnerie, sire, och här luktar fördömdt illa, — sade dAubigné, som alltid på något sätt måste ge luft åt sitt dåliga lynne.

— Jag tycker mig se klart in i framtiden, — svärmade Henri af Navarra, som våra läsare troligen redan ha känt igen, — jag ser mig själf som kung i Frankrike, stark och mäktig, men kanske mindre älskad än i denna stund. O, mitt hjärtas älskade, säg mig ännu en gång att du älskar mig, ty vid ljudet af dessa ljufva ord vill mitt hjärta smälta af lycka! —

I ett anfall af melankoli, som ej var ovanligt hos kungen af Navarra, lät han med en djup suck sitt hufvud sjunka ned mot sin älskarinnas skuldra.

— Ack, min gud! — utbrast den unga damen förskräckt, — är ers majestät sjuk? —

— Det fattas bara det! — utbrast d'Aubigné. — En präktig soldat, en präktig härförare, en präktig kung — som svimmar! —

— Nej, min älskling, var lugn! — hviskade Henri. — Om jag svimmade i din närhet, skulle det endast vara af sällhet. —

— Sannerligen jag förstår, att ers majestät kommer så illa öfverens med drottning Margot, ehuru ni båda äro så känslofulla och poetiska själar! — sade d'Aubigné försmädligt.

— Ventre-saint-gris! Förskona mig från att höra talas om min gemål, d'Aubigné! Stig nu upp, så vi få resa vidare. —

— Nej, — svarade d'Aubigné — jag följer efter vagnen till fots. Min närvaro skulle bara genera er — och ni skulle också genera mig! —

— Stäng då vagnsdörren, du oborstade björn från Béarn, och gör som du vill! — sade Henri. Därefter ropade han till kusken:

— Kör dit du vet! —

Vagnen rullade tungt och långsamt framåt och d'Aubigné följde efter till fots, brummande öfver sin kunglige vän och vakande öfver honom på samma gång.

Deras affärd var en lycklig omständighet för Chicot, ty d'Aubigné skulle aldrig ha låtit en man behålla lifvet, som hade bevittnat ett sådant samtal mellan honom och hans kung, och stenbänken var intet säkert gömställe. Chicot kröp nu försiktigt fram och sade för sig själf:

— Skall jag berätta, hvad jag nu har hört, för min käre Valois? —

Han sträckte på sig för att räta ut sina långsträckta lemmar.

— Men hvarför skulle jag göra det? — fortsatte han tankfullt. — Två män, som helst vilja undvika att bli sedda, och en hafvande kvinna — hvad är det att skvallra om? Det vore verkligen lumpet. Nej, jag