Den här sidan har korrekturlästs

— 22 —

— Du har rätt, sade Quélus. Så — nu ta de af åt vänster — de stanna framför ett hus — de söka visst någonting.

— Det ser så ut!

— De ämna bestämdt gå in, sade Schomberg. Han måtte väl aldrig komma undan!

— Det kan inte vara han, svarade Maugiron. Han ämnade sig ju till Faubourg Saint-Antoine, och de där båda komma först och främst från rue Saint-Paul och gingo sedan utför gatan i stället för tvärtom.

— Hm! sade Schomberg. Hvem svarar för att den sluge räfven inte gaf oss falska uppgifter — antingen af slump eller med afsikt?

— Det skulle ju inte vara omöjligt, sade Quélus.

Vid denna förutsättning rusade alla upp på en gång och störtade ut ur sitt bakhåll med höjda vapen mot de båda männen, som stannat framför porten.

Den ena af dessa män hade just stuckit en nyckel i låset och vridit om den. Dörren höll på att gå upp, men i detta ögonblick hördes bullret från de framrusande angriparna, och de hemlighetsfulla nattvandrarna sågo hastigt upp.

— Hvad vill det säga? frågade den minste af dem sin kamrat. Kan det vara oss de vilja åt, d'Aurilly?

— Det ser verkligen så ut, ers höghet, svarade denne. Vill ni säga hvem ni är, eller ämnar ni bevara ert inkognito?

— Beväpnade män! Ett lömskt öfverfall!

— Svartsjuka medtäflare naturligtvis! Jag har ju redan sagt ers höghet, att denna dam är för vacker att inte vara omgifven af kurtisörer.

— Öppna fort, d'Aurilly. Man uthärdar lättare en belägring innanför än utanför fästningen.

— Såvida man inte har fiender äfven därinne. Och hur vet ni, att …

Han fick inte tid att afsluta sin fras. De fem unga adelsmännen hade med blixtens hastighet tillryggalagt det afstånd af ungefär hundra steg, som skilt dem från de andra. Quélus och Maugiron hade hållit sig tätt intill muren och kastade sig nu mellan porten och dem, som ville öppna den, för att afskära reträtten för dem, medan Schomberg, d'O och d'Épernon beredde sig att anfalla dem framifrån.

— Det gäller ert lif, skrek Quélus, som alltid var den hetsigaste af de fem.

Plötsligt vände sig den, som blifvit kallad ers höghet och tillfrågats om han ämnade bevara sitt inkognito, mot Quélus, tog ett steg framåt, lade armarna i kors och sade med högdragemhet:

— Vågar ni verkligen ropa: Det gäller lifvet! till en Frankrikes son, herr de Quélus? sade han med hotfull ton och mörk blick.

Quélus ryggade tillbaka med förfärad uppsyn, darrande knän och förlamade händer.