Den här sidan har korrekturlästs

— 45 —


VI.
CHICOT SPELAR SCHACK, QUÉLUS LEKER MED BILBOQUET OCH SCHOMBERG MED PUSTRÖR.

Vi måste bekänna att Chicot, oaktadt sin skenbara likgiltighet, återvände till Louvren med synnerligt lätt och gladt hjärta.

Han njöt af den trefaldiga tillfredsställelsen att ha gjort en hederlig man en tjänst, att ha inledt en intrig och att ha gjort det möjligt för kung Henri att åstadkomma den statskupp, som omständigheterna kräfde.

Då man kände till Bussys klokhet och djärfva mod och Guisernas förslagenhet och goda samförstånd med hvarandra, hade man alla skäl att frukta en stormig dag för Paris.

Och allt hvad kung Henri hade fruktat och Chicot förutsett, det inträffade också — alldeles som man kunde vänta.

Hertigen af Guise utvecklade en rastlös verksamhet denna förmiddag. Han gaf företräde åt Ligans ledande män, som till honom öfverlämnade de fulltecknade namnlistorna från kvällen förut, och han lät hvar och en af dem gå ed på, att han skulle erkänna som öfverhufvud den chef, som kungen behagade välja. Efter en rådplägning med kardinalen och herr de Mayenne, begaf han sig sedan till hertigen af Anjou, som han hade förlorat ur sikte vid tiotiden föregående kväll.

Chicot anade, att hertig Henri skulle göra detta besök. Då han gick från Bussy, begaf han sig direkt till hôtel d'Alencon och uppehöll sig i dess närhet ungefär en kvart, innan han fick se den han väntade nalkas på rue de la Huchette.

Narren vek hastigt om ett hörn, och hertigen af Guise trädde in i hotellet utan att ha sett honom.

Hertig Henri fann hertigens af Anjou förste kammartjänare mycket orolig öfver att hans herre icke hade kommit hem. Men han trodde, att hertigen hade tillbragt natten i Louvren.

Hertig Henri frågade, om han kunde få tala med Aurilly. Kammartjänaren svarade, att Aurilly var inne i hertigens kabinett, och att det stod hertig Henri fritt att stiga in.

Lutspelaren Aurilly var, som vi påminna oss, hertigens af Anjou närmaste förtrogne i allt. Han borde bättre än någon annan veta, hvar hans herre befann sig.

Aurilly var emellertid minst lika orolig som kammartjänaren. Han fingrade nervöst på sitt instrument och lade det oupphörligt ifrån sig, för att gå fram till fönstret och se efter om hertigen kom.