— 50 —
— Ja, Herre Gud! Det är kungen som har befallt det. Schomberg är därinne i matsalen. Stig in, herr Aurilly! Kanske ni vill vara så god och påminna hertigen om att vi vänta på audiens.
Aurilly öppnade ännu en dörr och såg Schomberg halfliggande på ett slags divan, upptagen af att leka med puströr. Ändamålet med leken var att skicka små parfymerade lerkulor genom en guldring, som hängde på silkessnöre uppe i taket. De kulor, som icke krossades mot väggen, apporterades till Schomberg af hans favorithund.
— Hvad ser jag?! En sådan sysselsättning i hans höghets rum! utbrast Aurilly. Hvad tänker ni på, herr Schomberg?
— God morgon, herr Aurilly, sade Schomberg och upphörde med leken. Ni ser, att jag söker fördrifva tiden så godt jag kan under väntan på audiens.
— Och hvar är hans höghet?
— Tyst! Tyst! Hans höghet är upptagen af ett samtal med d'Épernon och Maugiron. Vill ni inte stiga in? Ni har ju vissa företrädesrättigheter på grund af ert gunstlingskap.
— Men det vore kanske ogrannlaga? sade musikern.
— Inte alls! Tvärtom! Jag tror att hans höghet är i nästa rum. Var så god och stig in, herr Aurilly var så god!
Han lade sina händer på Aurillys axlar och sköt honom med mildt våld in i nästa rum. Det första lutspelaren såg var d'Épernon, som höll på att vaxa sina mustascher framför en spegel. Maugiron satt vid fönstret och klippte ut gravyrer, i jämförelse med hvilka basrelieferna i Venustemplet i Guido voro ett under af anständighet.
Mellan de båda adelsmännen satt hertigen i sin fåtölj, utan värja. Hans vaktare kastade då och då en vaksam blick på honom och sade honom obehagligheter.
Då hertigen fick se Aurilly, skyndade han emot honom.
