Den här sidan har korrekturlästs

— 88 —

sig i tunga draperier omkring Bastiljens svarta torn. Allt härute andades friskhet och sundhet — det var som om hon verkligen hade stigit upp ur den graf, hvari hennes far hade trott henne hvila.

Och gamle baron de Méridor hade blifvit minst tjugu år yngre.

Han red sin gamle Jarnac med nästan ungdomlig uthållighet och raskhet, och han vakade öfver sin dotters komfort med den omsorgsfullaste ömhet.

Resan skola vi för öfrigt icke närmare beskrifva. Den ena dagen förflöt som den andra.

Emellanåt kunde likväl otåligheten att nå det kära hemmet förmå Diana att stiga upp midt i natten, då månskenet var som klarast. Hon väckte sin far och deras tjänare, och resan fortsattes utan rast eller ro.

En annan gång kunde hon däremot dra sig efter och stanna en stund på någon höjd, för att speja nedåt dalen, om någon följde efter dem … Och sedan Diana hade sett, att det icke var så, utan att vägen bakom dem var öde och tom på annat än betande kreaturshjordar, jagade hon återigen framåt, otåligare än någonsin.

Då hon hann upp sin far, sade han lugnande till henne:

— Frukta ingenting, mitt barn!

— Hvad skulle jag frukta?

— Du spejar väl efter herr de Monsoreau?

— Å! ja … Jag ser efter honom, svarade den unga grefvinnan och kastade återigen en blick bakom sig.

Mot slutet af den åttonde dagen anlände de resande till slottet Méridor, där de mottogos af madame de Saint-Luc och hennes man som hade utöfvat slottsherrens plikter under baronens frånvaro.

Och nu började ett idylliskt samlif för de fyra vännerna.

Baronen och Saint-Luc jagade från morgon till kväll. En hel svärm af jaktbetjäning åtföljde dem, och hundarna hördes ständigt drifva hare eller räf. Medan detta rörliga lif rådde i Méridors skogar, sutto Jeanne och Diana tillsammans i trädens skugga under förtroliga samtal.

— Nu måste du berätta allting för mig, Diana, sade Jeanne, — allt, som har händt dig i din graf — ty du var ju som död för oss! Hvad här är härligt, Diana! Se på den där hagtornsbusken, som just nu skakar sitt sista snöfall öfver oss — känn huru ljufligt flädern doftar! Och solstrålarnas lek mellan ekens löfverk! Inte en fläkt rör sig, inte en lefvande varelse utom vi i parken, till och med hjortar och rådjur ha försvunnit på långa håll. Här hör oss ingen — berätta nu, lilla syster, berätta!

— Hvad skall jag berätta?

— Du har ju inte sagt mig någonting alls! Och jag ser en skugga