— 99 —
tillstått det. Och en sådan kärlek, som min, måste tända genkärlek. Jag skall därför inte öfverhopa er med böner, jag skall inte försjunka i förtviflan, Nej, men jag vill knäfalla för er och lägga handen på mitt hjärta, och säga med en mun, som aldrig har ljugit, hvarken af egennytta eller af fruktan:.— Jag älskar er, Diana, jag älskar er med en kärlek, som skall räcka i all evighet! Jag svär vid allt hvad heligt är, att jag med glädje skulle offra mitt lif för er, och jag skall tillbe er ännu i min dödsstund. Men om ni ännu en gång säger till mig: Res! Stjäl inte en annans lycka! — så skall jag utan en suck eller en klagan stiga upp från denna plats, där jag har känt mig så lycklig, och jag skall buga mig djupt för er till afsked med den tanken i min själ: Hon älskar mig inte — och hon skall aldrig älska mig! — Så skall jag resa härifrån, och ni skall aldrig se mig mer. Men eftersom min hängifvenhet för er är ännu större än min kärlek, eftersom min önskan att se er lycklig skall öfverlefva vissheten, att jag själf aldrig skall bli det, eftersom jag inte har stulit en annans lycka, så skall jag ha rättighet att ta' hans lif genom att riskera mitt eget. Och det kommer jag att göra, madame, för att ni inte i evighet skall förbli hans slafvinna och under denna förevändning göra dem som älska er olyckliga.
Det var med djup rörelse Bussy uttalade dessa ord. I hans strålande, trofasta ögon läste Diana, att hans förklaring innebar det djupaste allvar. Hon förstod, att han skulle hålla sitt ord. Och hennes stränghet smälte för hans flammande blick, såsom vårens snö smälter för solens värmande strålar.
— Tack, min vän, för att ni genom er häftighet nästan tvingar mig att ge efter! Det är ett nytt bevis på grannlagenhet, att ni vill betaga mig hvarje skymt af samvetskval för att jag har skänkt er min kärlek. Och ni skall älska mig ända in i döden, säger ni? Vågar jag lita på att er kärlek inte är en nyck — att ni inte en dag skall låta mig ångra, att jag stötte herr de Monsoreau ifrån mig? Men det tillkommer mig inte att uppställa några villkor! Jag är fullkomligt besegrad och min kärlek tillhör er. Stanna hos mig, Bussy, och vaka öfver oss båda!
Diana lade den ena af sina späda, hvita händer på Bussys axel och räckte honom den andra, som han lidelsefullt förde till sina läppar. Den unga kvinnan skälfde till vid denna eldiga kyss.
I detsamma hördes lätta steg nalkas, och därtill en varnande hosta.
Jeanne närmade sig med en hel blomsterskörd i famnen; dessutom medförde hon en röd och svart fjäril, som hon fångat — den första, som hade lämnat sin puppa.
Bussy och Diana släppte instinktmässigt hvarandras händer.
Men Jeanne hade redan märkt deras förtrolighet.
— Förlåt att jag stör er, mina vänner, sade hon, — men vi
