Den här sidan har korrekturlästs

— 113 —

måste jag säga er, att ni gjorde dubbelt orätt i att inte vilja gå ut med mig, då ni sedan ändå gick ut och utförde onödiga mandater.

— Hvad för slag? Onödiga mandater — jag? Och nyss förebrådde ers höghet mig, att jag … Man måste vara konsekvent, ers höghet! Nå, hvad har jag då gjort?

— Jag kan mycket väl förstå, att ni hatar herrar d'Épernon och Schomberg! Jag hatar dem, jag också, dödligt till och med — men man måste välja sin tid.

— Hvad menar ers höghet egentligen med allt det där?

— Dräp dem, för tusan! Slå ihjäl dem båda, eller helst alla fyra, jag skulle vara er utomordentligt tacksam för det! Men reta dem inte — i synnerhet inte, när ni själf är långt borta och deras vrede går ut öfver mig.

— Nå, hvad har jag egentligen gjort den värde gaskognaren?

— Ni menar d'Épernon, eller hur?

— Ja visst!

— Ni har ju låtit stena honom.

— Jag?

— Och man gick så illa åt honom, att hans kappa slets i stycken och hans jacka i trasor — han kom visst till Louvren i bara byxorna.

— Godt! det var den ena, sade Bussy. Och hvad haft jag förbrutit mig mot tysken?

— Kan ni neka, att ni låtit färga honom med indigo? Jag såg honom tre timmar efteråt, och då var han ännu ganska blåaktig. Men det kallar ni kanske endast för ett skämt!

Hertigen brast i skratt, mot sin vilja, och Bussy kunde vid tanken på den ömkliga figur Schomberg hade gjort i färgkaret, icke afhålla sig från att instämma i skrattet.

— Det är således jag, som går och gäller för att ha spelat dem dessa spratt? sade Bussy.

— Ja, ty ni vill väl inte påstå, att det är jag?

— Och ers höghet har verkligen mod att komma med förebråelser till en man, som har så lysande infall? Jag sade ju för en stund sedan, att ni är otacksam!

— Nåja — låt se! Om det verkligen var därför du gick ut, så förlåter jag dig!

— Är det säkert?

— På hedersord! Men du har ännu inte reda på alla mina pröfningar.

— Det är omöjligt!

— Och därför ska' vi nu tala om mig!


Diana. II.8