Den här sidan har korrekturlästs
— 35 —
— Här fanns visst ingen doktor, stackars unge herre, sade den gamla kvinnan. Ni låg här ensam och öfvergifven, nästan så kall som en död. Ser ni, det har snöat i natt, men platsen där ni har legat är svart.
Bussy kastade en blick ned åt sin ena sida, som gjorde ondt: han kom ihåg att han hade fått ett värjstyng, stack handen innanför jackan och fann sin näsduk på samma plats där han lagt den öfver såret, kvarhållen af värjgehänget.
— Det var besynnerligt, sade han.
“Å, tack skall ni ha, godt folk!” sade han.
Hans omgifning hade redan begagnat sig af hans frikostighet och var nu i färd med att dela innehållet i hans börs, under upprepade utrop af medlidande.
— Nå, det är bra, sade han, när delningen var gjord. Var nu så snälla och för mig till mitt hotell, mina vänner.
