— 49 —
— Jag fick ett värjstygn, men jag betalade det med ränta, som jag tror, till både Schomberg och d'Epernon. Och Quélus kan verkligen vara glad öfver sin hufvudskål — det är den tjockaste och starkaste jag någonsin träffat på.
— Å, berätta hela ert äfventyr för mig, herr de Bussy! bad Saint-Luc. Jag kan verkligen behöfva denna förströelse. Han gäspade grundligt.
— Jag har inte tid just nu, min kära Saint-Luc. Jag har kommit hit för helt annat. Ni tycks ha vådligt tråkigt?
— Kungligt, menar ni — det är just rätta ordet.
— Nå, jag kommer verkligen för att skaffa er förströelse. För tusan? Den ena tjänsten mot den andra.
— Ni har rätt! Den tjänst, som ni nu gör mig, är lika stor som den jag gjort er. Man kan dö af ledsnad såväl som af värjstygn. Det går visserligen långsamt, men det går säkert.
— Stackars karl! sade Bussy. Ni är således fånge här, alldeles som jag trodde.
— Ingen kan vara det i högre grad. Kungen påstår, att mitt sällskap är hans enda förströelse. Det är verkligen snällt sagdt af honom, ty sedan i går har jag grimaserat värre åt honom än hans apa och sagt honom flera grofheter än hans narr.
— Nå, men skulle jag verkligen inte nu i min tur kunna göra er någon tjänst?
— Jo, svarade Saint-Luc. Ni kan gå hem till mig, eller rättare sagdt till marskalk de Brissac, och lugna min stackars lilla hustru, som naturligtvis måste vara mycket orolig för mig och säkert finner mitt beteende högst besynnerligt.
— Och hvad skall jag säga till henne?
— Säg henne hvad ni har sett — att jag är fånge här på slottet. Och ni kan tillägga, att kungen ända sedan i går har hållit föredrag för mig om vänskapen, som en Cicero, och om dygden, som en Sokrates.
— Och hvad har ni svarat? frågade Bussy skrattande.
— För tusan! Jag har sagt honom, att hvad vänskapen beträffar, så är jag ytterligt otacksam, och att dygden inte passar för mig. Men det hindrar honom inte att fortsätta och oupphörligt upprepa: Å Saint-Luc. Skulle då vänskapen endast vara en chimére! Å, Saint-Luc! Skulle dygden endast vara ett tomt ord! Och sedan han har sagt det på sitt eget språk, upprepar han det också på latin och grekiska.
Här kunde pagen, vid hvilken Saint-Luc ännu icke fäst den ringaste uppmärksamhet, icke afhålla sig från att brista i skratt.
— Han tror sig väl därigenom kunna röra ert hjärta! Men är detta allt, som jag kan göra för er?
— Ja, gunås! Jag fruktar det åtminstone.
— Men det är redan uträttadt.
