— 72 —
Kungen drog en djup suck, mumlade en latinsk bön och slog sig för sitt bröst.
— Vill du tillbringa nästa natt inne hos mig, Saint-Luc? frågade han slutligen.
— Det kommer an på hvad vi skulle ha för oss, svarade Saint-Luc.
— Vi skulle tända massor af ljus — jag går till sängs, och du läser litanian för mig.
— Nej tack, ers majestät!
— Du vill inte?
— Nej, det aktar jag mig allt för.
— Huru? Du öfverger mig, Saint-Luc, du öfverger mig.
— Nej, det gör jag inte, om ni vill att jag skall komma.
— Visst vill jag det.
— Nåväl — på ett villkor!
— Och hvilket då?
— Att ers majestät låter duka upp en festlig måltid och skickar efter musikanter och kurtisaner. Sedan skola vi dansa!
— Saint-Luc! Saint-Luc! utropade kungen med dödlig förskräckelse.
— Jag känner mig så fasligt lifvad för dårskaper i kväll. Nå, skola vi dansa och dricka, sire?
Men Henri gaf intet svar. Han, som emellanåt var så liflig och nöjeslysten, tycktes nu bli allt mer och mer dyster; han stod tydligen under inflytande af någon hemlig, skräckinjagande föreställning, som tryckte honom.
— Saint-Luc, sade han slutligen med graflik stämma, brukar du drömma någon gång?
— Mycket ofta, sire.
— Och tror du på drömmar?
— Det har jag allt skäl till.
— Hvad menar du?
— Å — drömmen kan komma som en ersättning för verkligheten. Just i natt hade jag en härlig dröm.
— Hvad då?
— Jag drömde om min hustru …
— Tänker du ännu på henne, Saint-Luc?
— Mer än någonsin.
— Å! utbrast kungen med en suck och höjde blicken mot taket.
— Jag drömde, fortfor Saint-Luc, att min hustru visserligen hade behållit sitt förtjusande ansikte — ty Jeanne är vacker, eller hur, sire?
— Jo, gunås! svarade kungen. Eva var också vacker, Saint-Luc, och det var hon, som förorsakade vårt fördärf.
