— 77 —
— I detsamma, fortfor kungen med så låg och darrande röst, att orden knappast trängde till narrens öra, hördes en stämma genljuda i rummet, så mäktig och hotande, att jag kände en häftig hjärnskakning.
— Det var naturligtvis krokodilens röst. Jag har läst i Marco Polos resebeskrifning, att krokodilens stämma liknar ett skrikande barns. Men var lugn du, min son! Om han kommer, så döda vi honom.
— Hör mig med uppmärksamhet, Chicot.
— Som om jag inte gjorde det! utropade narren och rätade på sig. Jag sitter ju orörlig som en råtta och tyst som en korp och bara lyssnar.
Henri fortfor med ännu dystrare ton:
— Eländige syndare! sade stämman …
— Hvad för slag! — Talade den? afbröt Chicot. Det var således ingen krokodil?
— Eländige syndare! sade stämman, detta är Herren din Guds röst.
Chicot hoppade högt upp och föll tungt ned igen i sin fåtölj.
— Herren din Guds röst! upprepade han.
— Och denna röst är förfärande, sade Henri. Är du där? Hör du mig, förhärdade syndare? Huru länge vill du framhärda i din orättfärdighet? fortsatte stämman.
— Nej, men så märkvärdigt! sade Chicot. Gud talar ju alldeles på samma sätt som ditt eget folk!
— Och sedan gjorde han mig en massa förebråelser, som verkligen föreföllo mig ganska hårda, vet du, Chicot.
— Du kunde gärna tala om dem för mig, min son, sade narren, så får jag höra, om Gud har riktigt väl reda på allt.
