— 78 —
— Ogudaktige bespottare! utropade kungen. Om du vågar tvifla, så skall jag låta straffa dig.
— Jag tviflar visst inte, sade Chicot. Men det förundrar mig bara, att Gud har väntat ända tills nu med de där förebråelserna. Han måtte sannerligen ha förkofrat sig i tålamod sedan syndaflodens tid. Men du blef naturligtvis förskräckligt rädd, min son, tillade han.
— Det blef jag visst, sade kungen.
— Ja, det förvånar mig inte,
— Kallsvetten bröt fram på min panna, och märgen stelnade i mina ben.
— Alldeles som på Jeremias — ja, det kan jag tro. Vid min ära, jag vet knappt hvad jag skulle ha gjort, om jag hade varit i ditt ställe. Men du ropade på hjälp?
— Ja.
— Och de kommo?
— Ja.
— Och sökte öfverallt?
— Öfverallt.
— Men ingen syntes till?
— Ingenting alls.
— Det var förskräckligt.
— Sedan skickade jag efter min biktfader.
— Och han kom?
— Så fort han kunde.
— Nå, men säg mig nu för en enda gång sanningen! Hvad sade han om denna förunderliga uppenbarelse?
— Han ryste af förskräckelse.
— Det tror jag nog. Än mera?
— Han korsade sig och sade, att jag skulle lyda rösten och ångra mina synder.
— Ja, det kan ju aldrig vara något ondt i att ångra sig. Men hvad sade han om själfva synen eller uppenbarelsen?
— Att den var ett mirakel, och att jag härefter måste tänka på statens väl. Och därför har jag också i dag på förmiddagen …
— Nå, hvad har du gjort, min son?
— Jag har gifvit hundratusen livres till jesuiterna.
— Väl gjordt!
— Och jag har gisslat både min egen rygg och mina gunstlingars.
— Ypperligt! Och vidare?
— Vidare? Å, Chicot — jag talar nu inte till narren, utan till en kallblodig man och en vän — hvad tänker du nu om allt detta?
— Sire, sade Chicot allvarligt, jag tänker, att ers majestät har blifvit riden af maran.
