Den här sidan har korrekturlästs

senaste fullmånen, men vi brydde oss inte om dem. De kunna säga vad som helst — till och med att du förlorat alla dina tänder och inte längre vågar dig på någonting större än en killing, därför att du — ja, de äro verkligen skamlösa, de där Bandarlog — därför att du är rädd för bockhornen», fortfor Bagheera med mild röst.

Nu är det så att en orm, i synnerhet en försiktig gammal pyton som Kaa, mycket sällan visar, att han är vred, men Baloo och Bagheera kunde se, huru de tjocka sväljmusklerna på ömse sidor om Kaas hals krusade sig och svällde.

»Bandarlog ha flyttat», sade han lugnt. »Då jag kom upp i solskenet i dag hörde jag, dem hojta bland trädtopparna.»

»Det... det är Bandarlog, som vi följa nu», sade Baloo, men orden fastnade i halsen på honom, ty det var första gången, så långt tillbaka han kunde minnas, som någon av Djungelfolket hade visat intresse för apornas göranden och låtanden.

»Utan tvivel är det inga småsaker, som förmå två sådana jägare — hövdingar i sin egen djungel, det är jag viss om — att följa Bandarlogs spår», svarade Kaa artigt, under det han höll på att spricka av nyfikenhet.

»Åh för all del», började Baloo, »jag är ingenting annat än en gammal och ofta nog ganska bristfällig laguttolkare för Seeonees vargungar, och Bagheera här...»

»Är Bagheera», sade Svarte Pantern och smällde ihop käkarna, ty han hade inte lust att spela ödmjuk. »Saken förhåller sig på följande sätt, Kaa. De här nöttjuvarna och palmbladsplockarna ha rövat bort vår människounge, om vilken du kanske hört talas.»

»Jag hörde Sahi — hans piggar göra honom en smula närgången — glunka någonting om att ett människoting upptagits i en vargflock, men jag trodde det inte. Sahi är fullproppad med halvhörda och uselt berättade historier.»

»Men den här gången talade han sanning. Det är den raraste människounge, som någonsin funnits», sade Baloo. »Den bästa och klokaste och modigaste människounge — min egen lärjunge, som skall göra Baloos namn berömt över alla djunglarna; och dessutom älskar jag — älska vi honom, Kaa.»

»Tst, tst», sade Kaa och svängde sitt huvud fram och tillbaka. »Även jag har känt vad kärlek är. Jag skulle kunna berätta ett och annat...»

»Det skulle lämpa sig en månljus natt, då vi alla äro mätta» avbröt honom Bagheera hastigt. »Vår människounge är nu i Bandarlogs våld, och vi veta, att bland allt djungelfolket är det endast Kaa, som de frukta.»

»Ja, de frukta endast mig, de ha goda skäl därtill», sade Kaa. »Sladdrande, dumma och högfärdiga — högfärdiga, dumma och sladdrande äro aporna. Men ert människoting i deras händer har råkat illa ut. De tröttna på nötterna, som de plockat, och kasta ned dem. De gå och släpa på en gren en halv dag för att med den göra någonting storartat, och så bryta de den mitt itu. Ja, ja, den där människotingesten är sannerligen inte avundsvärd. De kallade mig också gulfisk — var det inte så?»

»Mask — mask — jordmask», sade Bagheera. »Och så en massa andra öknamn, som jag skäms att upprepa.»

»Vi måste lära dem att tala väl om sin herre. Aaa-ssp! Vi måste friska upp deras slöa minne. Nå, vart drogo de i väg med ungen?»

»Djungeln allena vet det. Mot solnedgången, tror jag», sade Baloo. »Vi trodde, att du visste det, Kaa.»

»Jag? Varför det? Jag tar dem, när de komma i min väg, men jag jagar inte Bandarlog, lika litet som grodor eller det gröna skummet på en vattenpuss. Hsss!»

»Upp, upp, upp, upp. Hillå! Illå! Illå, titt upp, Baloo av Seeonees Vargflock.»

Baloo tittade upp för att se, varifrån rösten kom, och då fick han syn på Chil Glada, som svepte ned, med solen skinande på de uppåtvända vingkanterna. Det var sängdags för Chil, men hon hade seglat över hela djungeln efter björnen och icke kunnat upptäcka honom för det täta lövverkets skull.

»Vad står på?» sade Baloo.

»Jag har sett Mowgli bland Bandarlog. Han bad mig underrätta er. Jag höll vakt. Bandarlog ha fört honom över floden till apstaden — till de Kalla Hålorna. Ingen vet, om de stanna där endast för en natt eller tio nätter eller en timme. Jag har bett flädermössen hålla vakt under de