Sida:Drabanten del 1 1888.djvu/123

Den här sidan har korrekturlästs
119

— Tyst!

Hon kastade en blick i sin spegel.

— Bort du arma tår, du får ej glimma der!

Och hon torkade tåren ur sitt öga.

— Och le, du blick, och skämta, du mun, och stråla, du kind!

Och hennes ögon glänste så klara, och hennes läppar logo så skalkaktigt, och hennes kinder strålade åter så friska.

Nu knackade det åter. Hon lyssnade.

— Ett… två… tre… fyra! Det är han. Och hon öppnade sina armar och hastade säll och lycklig att öppna dörren för den väntande och alltid väntade.

Dörren gick upp; men det var icke han, som kom; det var hennes bror, Bengt.

Blek och allvarlig, mörk och dyster, stod han der framför henne. Utan att yttra ett ord lade han sina armar i kors öfver bröstet; hennes deremot sjönko till sidan.

— Det var ej mig du väntade, sade han. Man har sagt mig, att med fyra slag på din dörr en viss person slipper oanmäld härin. Det är då sant, syster, man har ej ljugit för mig.

Också hennes ögonlock sänkte sig nu ned.

— Du tiger.

Hennes lemmar darrade lätt. Det var, som hade en vestanvind skakat en blommas blad.

— Din tystnad är en förfärlig bekännelse.

På en gång flögo hennes ögonlock åter upp, och hon öfvergöts af en flod af glans, som på en gång strålade emot honom. I den blick, hon fäste på honom, låg så mycket lif och lidande, så mycken själfullhet och smärta, att han kände sig rörd.

— Syster, sade han och nalkades henne med utsträckt hand. Har du glömt, att du har en bror vid din sida?

— Att mina handlingar, inföll hon, hafva ett samvete i hans omdöme.

— Att jag är en svensk krigare, att vi hafva ett namn att svara för.

— Svensk krigare, säger du, ett namn att svara för, upprepade hon, under det att ett flyktigt löje skred öfver hennes läppar.

— Men låt oss sätta oss ned, afbröt hon sig sjelf. Du vet, att Armfelt djupt sårat mitt hjerta, mina ömmaste känslor.

— Jag vet det.

— Du vet, hvilka löften vi gifvit hvarandra, sättet också, hvarpå de brötos och förändrades, och du förstår, att en qvinna icke gerna glömmer en sådan förolämpning, utan att den stannar qvar i hennes bröst, oftast ett osläckligt brandämne till hat och hämd.

— Jag förstår dina tankar. Du återgifver endast mina egna.

— Lika likgiltigt som jägaren trampar en skogsblommna under sin fot, trampade han äfven mig under sina fötter. En sådan likgiltighet förlåter aldrig qvinnan.