120
— Dina kinder brinna, dina läppar blekna. Syster, du är sjuk.
— Ja, Bengt, jag är sjuk; men lemna det och hör mig. Du känner, att jag haft mer än ett lysande anbud. Flera af Sveriges utmärktaste män hafva begärt min hand.
— Det är sant.
— Fersen, den stolte Fersen har böjt sitt knä för mig, och hvad gjorde jag? Jag afslog hans anbud. Hertig Fredrik, kanske Europas skönaste furste och älskvärdaste man, har med ett ungt hjertas hela upprigtighet erbjudit mig en makas ärofulla plats vid sin sida. Men äfven hans böner strandade mot det osynliga pansar, som omgifver mig. Äfven honom har jag visat tillbaka.
— Jag känner allt detta.
— Jag har skjutit ifrån mig rang och rikedom, verldslig utmärkelse och ära, börd och namn; men du anar måhända icke orsaken dertill.
Bengt reste sig upp. Kölden i hans manliga ansigte hade försvunnit, en gnista af eld besjälade honom.
— Du har utkastat för dig en stor plan, sade han, du vill hämnas. Ah, förtro mig dina afsigter, och du skall i mig ega ett trofast stöd.
— Du misstager dig, Bengt. Hämden är långt ifrån mig. Jag förlåter förolämpningen, jag efterskänker hämden, jag föraktar hatet, jag glömmer det sår man gifvit mitt hjerta: emedan… jag älskar. Jag ler åt rang och rikedom, jag ömkar mig öfver äran af yttre utmärkelser, jag vill ej inhysa mitt lif och min tro i den tomma villan af ett tomt namn; emedan… jag älskar. Hvad äran är för mannen, är hjertat för qvinnan, och hvad hederslagarne äro för er, äro känslorna för oss. Hvad ni äro inom samhället, äro vi inom familjen. Ni träda oupphörligt utom er sjelfva och vi tillbaka inom oss. Samma lagar gälla icke i allt för de olika könen. I söken titlar, rang, utmärkelser, och det kallen I för lycka; vi söka frid i våra bröst, sällhet i vår själ, trohet åt vårt hjerta, och det blir vår rang, våra utmärkelser. Namn, fortfor hon, hvad hafva vi dermed att göra? Det är ju för qvinnan endast en tillfällighet: i dag har hon ett, kanske i morgon ett annat, sällan sitt eget. Och rang och titlar? Äro de någonsin hennes… aldrig! De äro lånegods, toilett-prydnader, en balklädning, skänkt af hennes man, en blomma i hennes hårklädsel, ej något annat. Nej, Bengt, det gifves ingenting, som egentligen är qvinnans, mer än hennes hjerta, hennes kärlek. Och för dem står hon icke till ansvar inför någon, utom inför sig sjelf.
Bengt syntes mindre nedslagen än förvånad öfver hvad han hörde.
— För att herska öfver ett qvinnohjerta, fortsatte hans syster, finnes endast ett medel: man skall närma sig det, icke med hårdhet, utan med mildhet; man skall söka leda det, icke befalla öfver det. Kommer du ihåg Afrodites char och dufvorna, som drogo den; den kördes med blomsterband, icke med kapson och kurirpiska. Qvinnohjertat, Bengt, är också en sådan der liten vagn, dragen af dufvor.
— Du har rätt i mycket af hvad du säger, men orätt i sjelfva
