Sida:Drabanten del 1 1888.djvu/127

Den här sidan har korrekturlästs
123

— Att dö för den man älskar, o, hvad det måtte vara ljuft! Det är likväl sant, afbröt hon sin började tankegång, äfven du Bengt skulle kunna falla för hans vapen.

— Det står i Guds hand, jag är beredd derpå.

— Jag förstår. Ni skulle kunna döda hvarandra och det endast för min skull. Nej, nej! det får icke ske.

Hon blickade genom tårar på sin bror. Han stod lugn och orubblig inför henne.

— Bengt, började hon åter, jag vet att du älskar mig, att du gerna gör för mig allt, hvad du kan. Återtag din föresats, jag ber dig derom. Hvarför döda hvarandra, då man kan älska hvarandra?

— Bengt teg.

— Din blick är kall, din panna hotande, dina läppar bleka. På mina knän beder jag dig, afstå från ditt beslut.

Och hon sjönk ned på sina knän och sträckte sina armar upp emot honom.

— Dödar du honom eller dig sjelf, så dödar du äfven mig.

— Hederns lagar äro stränga.

— Barmhertige himmel! Du är obeveklig.

— Vår ära kräfver ett offer.

— Och offret blir jag.

— Döme Gud!

— Hon besvarade ej detta vädjande till en högre magt, men reste sig hastigt upp. En ny tanke hade uppstått hos henne, det syntes af lifligheten i hennes blick, af den stolthet, som intog hennes panna, den höghet, som besjälade hennes hela väsende.

— Du är kall och hård, Bengt. Hederslagarne förstena ditt eljest ömma hjerta. Jag vill ej längre vädja till detsamma. Handla derför, som du vill. Det är din rättighet. Derigenom blir dock min rättighet desto gifnare, att äfven handla, som jag vill.

— Qvinnokön, fortsatte hon efter ett ögonblicks tystnad, huru olika är icke ditt öde emot mannens! Mannen inträder i verlden, utrustad af försynens och samhällets hand med alla företrädesrättigheter: stark, frisk, kraftig, upplyst och bildad, med himmelens alla under öppna för sin själ och jordens alla fröjder öppna för sitt hjerta. Huru svag träder ej deremot qvinnan fram ur sin jungfrubur! Hon djerfves icke lyfta slöjan utan att rodna, icke taga ett steg utan att tveka. Men några år förgå. Låtom oss betrakta dem då. I öfvermåttet af vexlande, stormande, lättsinniga njutningar, liksom under ett ständigt fortsatt hazardspel, har mannen oftast nu förslösat det rika kapital af andliga och kroppsliga krafter, som blef honom gifvet. Hvem är det då, som räddar den skeppsbrutnes lycka? Hvem är det då, som får berga spillrorna af hans krafter, berga dem åt gud och samhället? Det är qvinnan. Sådan viljen I hafva henne, men begären ej att alltid få henne sådan. Kärleken i qvinnans barm var ej ämnad till endast sjuksköterska.