164
— Ser ni så vacker denna blomma är, en af vårens skönaste förstlingar. Och hvad hon är mig kär sedan; jag har fått henne af den, som jag mest älskar i verlden. Det skall säkert glädja er mor att i sin sista stund få betrakta den och inandas dess doft.
Tanken att blomman, en gåfva af kärleken, skulle till följd af Charlottes förrädiska stämpling uppoffras, gjorde henne ondt. Hennes samvete förbjöd henne ej att locka fröken Rudensköld in i en försåtlig snara, och likväl hade hon ej mod att se en blomma brytas. Hvilken motsägelse!
— Bryt icke blomman, bad hon, min mor älskar ej blommor.
— Hvad man ej älskat i lifvet, kan man älska i dödsstunden. Jag är säker på, att den skall fägna henne rätt mycket.
Och fröken Rudensköld bröt den lilla blomman. Hade hon observerat Charlotte, skulle hon sett, huru ett mörkt missmod beskuggade hennes panna.
— Låt oss nu gå, yttrade hon otåligt.
Hon kände att hennes mod vacklade.
— Ännu icke. Huru gammal är er mor?
— Sextio år, tror jag.
— Hon har ej sett mig sedan jag var barn.
— Jag vet ej det.
— Hon skall ej känna igen mig. Jag har mycket förändrat mig sedan dess.
— Helt säkert; men låt oss för all del ej dröja längre.
Charlotte blef allt otåligare. Det föreföll henne, liksom om hon började frukta för sig sjelf.
— Då jag följer er, måste jag också se till att jag blir rigtigt välkommen. Er mor skötte mig i min barndom. Nu är det min tur att glädja henne på sin ålderdom. De gamla tycka om en liten uppmärksamhet af de unga.
— Vi förlora endast tiden.
— Nu har jag funnit det! Hon skall känna igen mig.
— Låt oss blott begifva oss på vägen härifrån, eljest komma vi för sent.
Ett plågsamt qval bemägtigade sig Charlotte. En kallsvett fuktade hennes panna. Blickarne flögo oroligt omkring. Fröken Rudenskölds tal förvirrade henne.
— Se hit, skall ni få se någonting.
Och fröken Rudensköld visade henne en liten medaljong, infattad i guld.
— Det är ett litet barnhufvud.
— Känner ni igen dessa ögon.
— De glänsa af godhet.
— Och denna panna.
— Den strålar af oskuld.
— Och dessa läppar.
